Mera ätstörningsvårdsprat
Många tankar och kramar. Jag tycker att du är modig!
Hej Hanna!
Efter att ha följt din blogg sporadiskt ett tag blev nu igenkännandet så starkt att jag känner mig tvungen att skriva några rader. Du skriver väldigt trevligt och ditt fina språk är alltid, hur tungt innehållet än må vara, en fröjd att läsa.
Jag känner så väl igen mig i din situation mellan psykiatrins olika stolar. Sedan ett par år går jag i behandling för min ätstörning men upplever ideligen att jag av min behandlare skuldbeläggs för att jag har för mycket svårigheter utöver min ätstörning. Hon uttrycker vanmakt och att jag med mina depressioner, min ångest och min ptsd borde ha en allmännpsykiatrisk kontakt istället. Allmänpsykiatrin å sin sida ser min ätstörning som primär och omöjlig att kringgå. Gissa om jag känner mig otrygg och har ungefär noll tro på att behandlingen någonsin kommer gå vägen?
Precis som du går jag hemma i min egen värld och märker först när jag ställs inför vägning, stepwiseresultat eller sällsynta måltider i sällskap hur svårt ätstörd jag faktiskt är. Jag är ju för bövelen normalviktig, inte kan väl jag behöva vård??
Så, en massa egocentriskt svammel, hoppsan!
Önskar dig en fin helg på landet och snälla tankar om dig själv.
Kram
Sanna
Hoppas detta blir bra för dig! Eller att de kan ta dig åt rätt håll iaf!
Att du tog mod till dig och sökte till dem, trots din ångest, är otroligt modigt! Jag hoppas av hela mitt hjärta att det här tillslut kommer hjälpa dig,
Massa styrkekramar! <3
(Vad är stepwise egentligen?)
Blir så arg, som andra som kommenterat så är det så sjukt jobbigt att inte vara "tillräckligt" mycket för än det ena än det andra. Psykvården tycker man har för mycket matstrul och äsvården vill prioritera rakblad och ångest. Samarbete kanske? Tycker då jag, eftersom det är ganska vanligt att man är i din sits menar jag. Vården är ju till för att stötta, hjälpa och kämpa, oavsett vem inom vården som ska göra det. Det är lite svårt för vården alla gånger att fatta det.
ja det är tungt. Vi har haft henne sen hon föddes, hon är egen kull. Minns när vi gjorde ultraljud på hennes mamma, minns när hon föddes, när hon vaccinerades, när jag fick handmata henne, när vi fick åka till Strömsholm för att hon ätit råttgift. Så mycket som hänt under dessa elva år.
Hur mår dina djur?
kramar
jag blev faktiskt glad när jag läste detta. inte för att du mår så pass dåligt, men för att du fick ett uppvaknande och insåg själv att du faktiskt är sjuk och därmed behöver hjälpen.
men du, vad har du att förlora på medicin egentligen? visst, du kanske kan vänta några veckor men sen? det är många som vägrat medicin men som efteråt insett att det var nödvändigt och har gjort dem gott. mig har den hjälpt otroligt mycket! verkligen! varför vill du inte ha det?
sv: haha, orka vara seriös ju ^^
det går att vänja om. det är ju inte meningen att du ska gå runt och må så här. dessutom är det en själv som är mest blind när det gäller sin egen situation. jag menar, som i ätstörningen tror man ju inte ens att man är sjuk i början, men alla andra ser hur det snart bara är luft kvar av en. man blir så förblindad när det gäller sig själv. så du ÄR värd hjälp och du ÄR värd att må bra.
jaha, värst vilken tur du hade då :P jag svettas apmycket ju, haha.
Vad fick dig att kunna söka hjälp? Hur tänkte du?
