Vardagen
Försöker ignorera röran i lägenheten. Försöker uppleva höstens ankomst. Försöker andas.
Det går sådär. Jag är uppstressad över att det är stökigt och att jag kommer ha svårt att hinna städa. Jag hamnar sittande inne på dagarna för jag har inte ork mentalt att ta mig ut. Inte mer än för att ta mig till eller från klätterhallen. Eller möjligen samtal och behandling på diverse ställen. Jag får lätta ångestkänslor för att jag mssar utomhuset när det är så fint. Det här med andas då? Jodå in och ut, fortfarande. Varje andetag suger lite energi och påminner mig om smärtan i bröstet. Ångestens rivklor.
Jag föll redan första dagen med äta regelbundet på rätt tider. Frukost kvart i tolv. Fast jag ursäktar mig med helvetesnatt och akutbesök. Det är svårt att inte sova länge dagen efter en natt i lysrörskorridorer. Igår med vårdänglar. Jag fick för första gången på många år en sjukresa beviljad. Utan att ens be om det. Det mina vänner händer inte.
Jag tror jag mår sämre. Sjuksköterskan var gammal och välkänd och hon frågade till och med om jag tagit tabletter eller druckit. Hon tyckte jag var så otroligt trött och låg för att vara jag. Det stämmer nog. Jag känner mig inte på topp. Mer, tom förutom ångest.
Kommentarer
Postat av: Helene
Hur går det med utredningen? När kommer svaren tror du?
Postat av: Maja
Låter ju ingen höjdare direkt, inte något man önskar nu på sensommardagarna.
Jag tror på dig och finns här om du vill prata, det ska du veta!
Kram! <3
Postat av: Elin
Kram på dig själv fina s <3
Sjukhus är aldrig trevligt, särskilt inte med tanke på anledningen till att du var där (det är ingen kritik). Du är starkare än du tror.
Sant. Fast jag vet inte om hunger är den bästa kryddan för mig.. :S
Då väntar vi på torsdagen, och försöker tills dess överleva utan mer sjukhus. Jag ska dock till psyk imorgon redan.. :S
kramar
Trackback
