uppfortsomfan

Jag sa att jag inte ville väga som jag gjorde då. Att jag inte ville snubbla fram och kippa efter luft i trappan upp. Jag sa att jag inte ville behöva sitta ner och duscha för att inte falla. Att jag inte ville vara vaken fram till klockan tre bara väntades på nästa hjärtslag.

 

För det var precis så jag kände.

 

Idag skiter jag i det. Jag kan svälta ihjäl om det är så. Bara jag slipper det här. Allt, precis allt är bättre än det här.

 

Vad är det här?

 

Det här är att mentalt vara lika sjuk som när jag vägde som minst men äta och därmed behöva genomlida ångesten i att äta. Det här är att äta för lite och sedan vara hungrig och äta för mycket. Det här är att skämmas, att hata sig själv så mycket att jag vill försvinna. På riktigt.

 

Jag mådde lika dåligt då.

 

Med skillnaden att jag i alla fall var smal. Och jag visste om det vad jag än sa.

 

Allt är bättre än det här. För jag vill inte leva.

 

 

 

Och jag vill inte uppleva julen. Stryk skiten ur kalendern. Ja, jag gillar julklappar, både att ge och få. Men jag orkar inte maten, jag orkar inte godiset, jag orkar inte sitta still. Jag gör inte det, jag kan inte hantera det.

 

 

 

Ensam. Ensam. Ensam.

 

Ja, jag stänger in mig. För jag orkar inte belasta. För jag bryr mig om andra.

 

Ensam för att jag vet att ingen annan kan bli frisk åt mig. Förstår någon desperationen i att verkligen förstå det? När man sitter, helt ensam i själen och inte har ork. Inte har energi. Knappt ens har lust. Kan man vara ensamare än när man kryper ihop på golvet och förstår att man har gett upp nästan helt?

 

Jag önskar att jag trodde att det kunde hjälpa att ringa psykiatrin, jag önskar att jag hade hjälp av att veta att ångest går över, att den inte dödar. Det ger mig ingenting. För vet ni, den gör precis lika ont när den är här ändå.