uppfortsomfan

Ibland så känns det som att det räcker nu. Jag behöver inte mer skit. Jag har alldeles fullständigt nog med att orka hantera livet som det är. Ryggen gör sig påmind, varje eftermiddag när jag varit igång ett par timmar blir det värre och jag får strålningar ut i benet som gör så fruktansvärt ont att jag helst vill lägga mig ner i närmaste snödriva. Idag skulle jag åka tunnelbana till killarnas träning men fick ge upp och bli upphämtad med bil halvvägs. Det var så mycket folk och inte en enda sittplats och jag stod och hade så förbannat ont så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Sen ögat, jag undrar om läkaren tog bort fel antibiotikadroppar. Det blev väldigt mycket bättre när jag använde båda, ena togs bort förra måndagen och sen tycker jag att det stått still. Ser inte riktigt hundra och har ingen återbesökstid. Jag kan inte sitta på ögonakuten igen, alltså rent fysiskt. Om jag sitter ner i tre och en halv timme kan jag inte gå därifrån. Det gör för ont i rygg och ben. Något annat sätt att få en tid hos en ögonläkare inom rimlig tid verkar inte finnas.

 

Så, när man då tycker att det är rätt kasst (och då bortser jag ändå från hur det står till med psyket) vad kan man då lägga till för att göra det värre? Tja på väg hem från träningen idag skrek bilen plötsligt "engine fault". Snabb kik i instruktionsboken berättade att det enbart kunde vara fel som kräver verkstadsbesök. Jag har 120 kronor på mitt konto och får pengar om en vecka. Pengar som ganska exakt täcker räkningarna. Jonathan har några hundra mer men det är inte mycket. Han har en timtjänst där han inte har en aning om hur mycket han får jobba. Vi har med andra ord inte pengar. Till den här tjänsten ska han hålla med egen bil. Alltså måste bilen fixas. Typ där ville jag helst hoppa ur nämnda fordon i farten och slippa finnas, känna och ta ansvar.

 

Sen kom vi hem. Till maten vi inte har. Vi har ju praktiskt taget inga pengar och har ätit ur frys och skafferi men nu är det rätt tomt. I frysen finns det kantareller, röda vinbär och lussebullar. I skafferiet är pastan slut, dom krossade tomaterna, kokosmjölken, den torkade sojafärsen, större delen av bönorna, allt är uppätet. I kylskåpet finns smör, ost, marmelad i tusen varianter och ett gäng morötter. Så vad händer när allt är fel, jag inte har ätit mer än ett äpple och en proteinshake på åtta timmar och det ser ut så? Totalt ätstörningspsykbryt, självklart.

 

Inte sugen på något. Får panik över allt som kan skrapas ihop. Vill inte ha någon jävla havregrynsgröt för min mage sväller upp. Inget satans knäckebröd för man blir ändå inte mätt. Kalorier utan mättnad, dra åt helvete. Samma sak med den varma koppensoppan som grävdes fram ur ett bortglömt hörn i skafferiet.

 

När det efter skrik och gråt och sju svåra år blivit en måltid tog jag med gråten i halsen och fyllde skålen. Sen åt jag en till. Och sedan tog jag en macka. Och ja, jag var mätt långt innan jag slutade äta. Med andra ord hatar jag mig själv. Jag hatar hur jag beter mig. Jag hatar att jag inte har kontroll. Jag hatar att alla kommer att säga att det beror på att jag ätit för lite tidigare. Men vet ni vad, jag kunde inte äta mer tidigare. Det fanns ingen jävla mat. Jag var iväg hemifrån och hade inte råd att köpa något att äta. Det fanns ingenting hemma som jag kunde förbereda och ta med.

 

 

På något vis känns det om livet, världen, något står och pekar finger åt mig. Hånskrattar mig rakt upp i ansiktet och doppar mitt tårstrimmiga ansikte i toalettstolen.

 

 

 

 

Så nu är det bara för mig att gå och rycka upp mig. Se det positiva och sluta gräva ner mig i eländet och självömka. Jävla idiot som inte gjort det än. Skjut mig.