uppfortsomfan

Fortfarande vansinnigt trött. Hade alla möjligheter att sova halva dagen idag men icke. Strax före nio vaknade jag och var trots drygt åtta timmars sömn dödstrött. Nu sitter jag uppe och väntar på att brödet som är i ugnen ska bli färdigt. Sen ska jag sova. Eller, jag ska ligga i sängen och vara lugn och läsa Harry Potter först. Försöka vara lugn.

 

Idag blev högst ofrivilligt min första träningslediga dag sedan den där måndagen för drygt tre veckor sedan när jag hade migrän. Anledningen till att jag lyckades förmå mig att inte klättra när Jonathan skulle iväg idag var att jag har ont precis överallt. Baksida lår är heldöda. Jag får mer eller mindre krampkänning av att knyta skorna och det är inte så jag brukar känna mig. Det stramar som om jag hade en hejdundrande träningsvärk fast jag inte kört överdrivet mycket ben. Sen är jag helt slutkörd. Fysiskt och psykiskt. Det finns inte något kvar att ta av riktigt. Det är vägg och kollaps ungefär tre centimeter framför mig. Sen är det en amatörklättertävling/evenemang imorgon som jag vill kunna göra någorlunda ifrån mig på. Det är nog den största anledningen till vilan. Jag tror det kommer gå rätt kasst ändå men utan dagens återhämtning hade det gått ännu sämre.

 

Det är rätt på alla sätt, beslutet att ta det lugnt idag. Men det finns inte en enda känsla som vill acceptera det. Jag har varit fet och tjock och lat hela dagen. Jag har varit äcklig och dum. Att jag har ätit ungefär som om jag hade tränat är också hemskt. Känns hemskt. I mitt huvud har varenda muskel jag haft försvunnit av en dags vila, i min hjärna har jag gått upp tio kilo fläsk under dagen. Fast jag så väl vet att man måste vila. Fast jag vet att inget händer på en enda dag. Det är bara det att jag är så rädd att jag fastnar i det. En chokladkaka då och då gör ingen tjock men om man tänker så för ofta så blir man det. Jag vill inte hamna där, det har jag gjort tidigare. Unna hit och unna dit för lite är ingen fara. Men lite ofta blir mycket och jag är inte en av dom som har svårt med viktuppgång direkt.

 

Fast jag vet att min kropp vill (den skriker efter att få sova i en vecka) så har det varit hemskt att inte röra på sig. Hemskt att äta fast jag inte gjort något. Det är inte bra.

 

 

Såg en sommarkurs som lät lite intressant, fjällekologi. Distans, halvtid och två träffar i abisko (dit jag alltid velat åka). Funderade på det en stund sedan tappade jag viljan. Det blev som allt blir för mig. Det känns tråkigt, inte värt det och mest bara som en belastning och så tappar jag totalt intresset. Sån är jag, inget känns kul.

 

 

Gårdagens soffläge under kvällen.