En onsdagmorgon
Jag blickar in i spegeln och ser ett blekt ansikte. Jag ser stora blålila skuggor under ögonen som tittar tillbaka på mig med tomhet i blicken. Jag ser inget spår av kampen som pågår inuti. Jag ser inget spår av någonting. Allt är dolt, allt är undangömt. Ingenting får synas.
I mig slåss jag varje sekund. Jag kämpar genom varje andetag.
Jag sitter framför datorn. Ångesten tar stryptag och jag skriker tyst inom mig. Som kallvatten i bröstet. Som om hjärtat hoppar bungyjump. Jag slår mig själv hårt. Jag vill yla som en varg, jag vill springa, jag vill fly. Jag vill stänga av.
Jag stänger inne. Borstar tänderna, klär på mig och åker hemifrån.
Bit för bit, centimeter för centimeter spricker jag och krackelerar. Men bara på insidan.
Kommentarer
Postat av: Patricia♔ ᴳᴽᵀᴱᴮᴼᴿᴳ
- Haha nej det har du rätt i. Att det ska vara så svårt att tycka om sig själv. Hur gör andra som faktiskt tycker om sig själva?
Postat av: Maja
Själv vet jag inte vad jag känner just nu, jag känner mest en tomhet, att det är någonting som saknas. Jag mår inte dåligt, men jag mår inte heller prima. Jag är någonstans mittimellan..
Kram! <3
Trackback
