Feghetens styrka
Iskalla rysningar.
Gång på gång, känslan av nålar och knivar som sakta körs in i lungorna och gör andetagen så förbannat smärtsamma.
Det känns så meningslöst att säga att jag inte orkar för jag vet att jag inte kommer lägga mig och sluta andas. Jag kommer göra som alla andra dagar, veckor och månader. Alla andra år. Jag kommer bita ihop så hårt att käkarna värker. Jag kommer fortsätta vada motströms och försöka stå på fötterna i ångestforsen. Det är inte starkt. Det är instinktivt. Vi är här för att leva länge nog för att föröka oss. Vad nu den här stackars jorden ska med fler människor till. Vi är menade att vilja överleva för att föra våra gener vidare.
Det är inte starkt att kämpa, det är feghet som får mig att inte sluta.
Jag sprängs, jag blir galen. Jag kan inte få destruktiviteten ur mina tankar. Jag försöker både att acceptera att dom är där och att tvinga dom iväg. Inget hjälper. Jag vill bara få lugn, bara få andas. Fast det inte ens är vettigt. Det är så sjukt hur man kan bli så sjuk. Just nu är jag så lättriggad så det är löjligt. Läste namnet på bedövningen som används och det bara exploderade i huvudet.
I'm not fine. I'm not okay.
Kommentarer
Postat av: Cecilia
Sv: Kakaosmaken är verkligen...åh BÄST! Är också en chokladlover :) Tror även jag kan tycka om den med vanilj men jag hittade tyvärr inte den. Får bli nästa gång! :)
Postat av: Maja
Du förtjänar verkligen inte att må som du gör och det är tur att du har din vilja av stål, för vem skulle tjäna på att bara ge upp allt? Så länge det finns liv finns det hopp, och det hoppet dör inte så lätt.
Kram! <3
Postat av: Patricia♔ ᴳᴽᵀᴱᴮᴼᴿᴳ
Hej psykbryt här! Låg i bastun igår och hoppades att hjärtat skulle stanna. Tyvärr kom jag hem, levandes:(
Skickar lite styrka till dig så du orkar kämpa♥
Trackback
