uppfortsomfan

Om någon undrar så skulle jag många gånger hellre vara någon som uppdaterar med fina bilder på hur jag vill ha mitt kök eller om mina studier utomlands eller vad som helst som är upplyftande och inspirerande.

 

Om jag hade känt något inför mitt kök. Eller om jag hade orkat ens tänka på studier. Om jag hade brytt mig, om jag hade uppskattat saker. Saken är ju den att jag i stort sett inte gör det. Varken orkar, bryr mig eller uppskattar. Det är fasligt sorgligt och tråkigt. Inte direkt något man drömmer om att leva med.

 

Det är mest bara så att det gör ont nuförtiden. Senaste veckorna har varit hemska med sömnbrist, för lite vila för kroppen och förmodligen bara nästan tillräckligt med energitillförsel. När jag räknat efter så är det för lite men jag är rätt säker på att jag höftar för lite när jag räknar så det är gissningsvis rätt okej ändå. Jag går inte ner i vikt i alla fall. Jag ägnar mycket tid åt att inte få ångestattacker. Att den vanliga nivån av ångest är förhöjd gör ju sitt till för att jag ska vara trött och nere och så kampen för att försöka ha lite kontroll, för att inte bryta ihop överallt och hela tiden.

 

När det är en kamp bara att orka fortsätta, en kamp som sliter ut mig och dränerar mig bara för att jag ska ta mig igenom varje dag, hur ska jag då orka kämpa för att ta mig ur all skit också. Var ska jag ta den energin ifrån?