uppfortsomfan

Fighting

Ångesten ger inte med sig. Jag kämpar på, jag står ut. Ibland känns det som att jag måste vara världsmästare i att stå ut så ofta som jag ägnar mig åt det. Jag gör saker även om det känns tungt, även om jag bara vill ligga ihopkrupen i en ångestboll under det varma täcket. Jag reser mig upp ur sängen. Varje dag. Jag lever, jag går jag andas och jag står ut.

 

Att stå ut, att vänta ut ångesten, att gå emot. Det är det man ska göra, det är dom råden man får. Det är bara en brist i det. Det hjälper inte. Inte mig åtminstone. Jag står ut, jag försöker leva på så gott det går, jag viker inte ner mig, ligger inte och kvider och vill dö. Jag går emot och går upp varje dag, jag går utanför lägenheten, jag äter. Jag är inte rädd för ångesten, jag vet att den inte är farlig.Jag accepterar min ångest, jag försöker inte ignorera bort den.

 

Men mina kära vänner.

 

I varje andetag jag tar när jag står ut så finns det glassplitter som river i bröstet. Varje steg jag tar när jag går emot är tungt och kräver all min koncentration. Det suger musten ur mig alldeles och det gör förbannat ont. Det ilar i själen och i kroppen. Det virvlar av oro i mitt inre. Det blir inte bättre. Jag blir bara tröttare.

 

 

 

 

 

När ska ångesten överge dig, du har haft den tillräckligt länge nu.

Men vad kul att du fått med dig en vän till gymmet, alltid kul med sällskap. Eller jag behöver mest sällskap när jag vill spela badminton då, den andra träningen gör jag bäst när jag inte blir störd.

Kramar

Usch jag önskar att den bara gick att trolla bort, hatar att läsa att du mår dåligt. Men man ska aldrig ge upp, hade en behandlare en gång som hade en bakgrund som missbrukare. Varje dag i 25 år ville han ta livet av sig, men nu var han typ jordens gladaste människa. Och jag skämtar inte, har aldrig träffat en mer genuint positiv människa.

Tack för tipset med pastasallad! Det ska jag kanske köra på. Bra att ta med sig i matlåda också.

Vill bara vifta med trollspöt så att du och alla andra där ute blir helt friska och fria från allt vad ångest heter!
Sv: Är inte så förtjust i knäckemackor med smör, vill gärna ha riktigt pålägg.. xD
Kram! <3

du är så stark och det beundrar jag! vad är det som ger dig ångest? nåt speciellt?

sv:försök göra en kompromiss? ha vilodagar för att lära dig att ta det lugnt också, så kan du se extra mycket fram emot morgondagens klättring. se vad det triggar för tankar, om du känner att du måste träna hemma eller om du önskar att du bara fick klättra?

sv; jo det är ju bra att det funkar i alla fall, men dessvärre jobbigt och komplicerat när man ska ta en snabb bild, haha :(

DET BLIR BÄTTRE!
Tillslut så blir det de. När man tror att man verkligen har nått botten finns det tyvärr ännu en bit kvar. Sedan vänder det. HÅLL UT! Och kämpa på. Styrkekramar!