uppfortsomfan

Det gör så ont. Jag viker mig dubbel och ligger och kvider av smärtan. Jag skriker som ett skadeskjutet djur. Hårt hårt knutna händer och tårar som sprutar. Det går så fruktansvärt ont.

 

Mentalt alltså. Inombords. 

 

I den fysiska världen ger jag illrarna mat, småpratar med dom. Åker och handlar småsaker. Tar bussen på egen hand och sitter rakryggad. På utsidan agerar jag som vem som helst. Jag tränar. Jag äter. Jag träffar en och annan människa.

 

 

Det var veckor sedan jag skadade mig. Inte för att jag inte tänkt tanken utan för att det känns otillräckligt på något vis. Jag vill förgöra hela mig, jag vill ha ont överallt, jag vill begrava den psykiska smärtan i ett illvrål av fysisk. Det gör för ont för att kunna dövas. Jag vill försvinna in i något annat än det här. Eller vill. Det är bara den enda lösning min hjärna orkar se för ångestskuggorna och deppdimman skymmer alla vettiga alternativ.

 

Fast jag gör ju inget sådant. Jag är för rädd för att ställa till med problem för andra. Jonathan behöver ju sova så jag får trycka ner och stänga in för jag kan inte med att väcka honom och förstöra nattens sömn. Jag kan inte häva i mig alla tabletter vi äger för jag orkar inte oroa andra eller ta upp vårdtid och plats. Jag kan inte gå ut och hoppa från höjder för någon kommer hitta mig och få mentala ärr. Jag kan bara bita ihop och fortsätta med den där teatern som kallas för livet.

 

Jag mår dåligt. Jag är trasig. Jag vill inte mer. Jag kan inte säga att jag inte orkar för det gör jag alltid. Jag fortsätter och är och finns och gör. Oavsett hur det står till och hur jag känner mig. Jag trampar på i träsket av pissigt mående och har konstant dåligt samvete för att jag är kvar där än, för at jag inte bara tagit tag i mitt liv, rest mig och gått på bron över träsket istället. Förstår någon hur hemskt det är att känna sig så vidrig och misslyckad för att jag fortfarande är sjuk. För att jag inte sprutar ur mig positiva ord och tankeväckande ordspråk. För att jag inte carpar någon jäkla diem. För att människor tycker att jag gräver ner mig och ältar och gärna berättar det.  Jag är sjuk. Jag är dum i huvudet som inte ändrar på det. 

 

Rulla mig i tjära och släpa mig efter en buss på grusväg. Jag vill inte känna själens sjukdom längre. Jag vill inte andas med taggtråd i lungor, hals och bröst.