uppfortsomfan

Med gråten i halsen.

 

Jag har inte frivilligt ätit mer än någon matsked sås till maten på flera år. Jag älskar sås. 

 

Nej jag vill inte att någon ska säga åt mig att äta sås. Jag vet att den inte biter mig. 

 

Det är bara ett sorgligt konstaterande över vad man vänjer sig vid. Oftast saknar jag inte sås alls. Det är ju så det är numera. 

 

 

Det är så mycket ångesten och tårar i mig och en enorm frustration över att jag inte har gått ut för att springa än. Jag åt ju mackor imorse just för att jag sklle springa och här sitter jag fortfarande och sitter. Jag försöker hitta--- ja inte fan vet jag. Viljan kanske? Nej det där "bara" som ska få mig att resa mig. För jag vill ha tränat. Det vill jag verkligen. Jag mår inte ett dugg bra faktiskt. 

 

När sådant som är bra, som gårdagen, ger sådana här konsekvenser är det rätt svårt att förstå poängen med att leva.