uppfortsomfan

Alltså, att sätta en tävlingsmänniska med prestationsångest i en testsituation är minst sagt känsligt. För jag vill ju vara bäst. Åtminstone lika bra som sist och absolut inte hamna på en normalnivå. Wais benämns som ett begåvningstest. Jag har gjort testet tidigare och fick då ett resultat som låg en bit över medel. Nu har jag precis gjort det igen och idag kändes det inte som det gick lika bra som i måndags. Visst, jag missade bara två på pusseldelen (se en hel bild och massa pusselbitar och välj ut dom tre som tillsammans ger hela bilden) men i övrigt kände jag mig minst sagt... knappt medelmåttig. Min rädsla är att vara sämre än sist, eller än värre att vara normal. Att hamna inom normalvärdena.

 

Det är ju absurt. Jag vet ju att jag inte är lågbegåvad och att vara normal är det ju inget konstigt med. Det är ju som namnet antyder helt normalt. Fast jag får inte vara där. Jag ser ju inte ner på människor bara för att deras intelligens faller inom normalspektrat direkt men jag får inte befinna mig där. Jag måste vara bättre än så. Varför? För att jag ändå någonstans har förstått att jag kanske är rätt smart och är så rädd att förlora det. För att nästan alla jag känner faktiskt är över normalnivån. För att jag inte kan vara sämre än sist. För att jag är tävlingsmänniska  hela vägen innifrån och ut i fingerspetsarna fast jag försöker förneka det rätt ofta för att slippa känna av misslyckanden. 

 

Så, nu känner jag mig rätt besviken på mig själv. Jag ville ha alla rätt på allting fast det inte ens är poängen med testet. Det är ju att se var mina styrkor och svagheter ligger. Rätt besviken är en fin omskrivning av att jag mest vill massakera hela mig ordentligt för att slippa känna ångesten över det totala misslyckandet och se till att jag ser lika värdelös ut som jag är. Fast, jag har inte ens fått resultatet. Så blir jag förbannad på mig för att jag känner så och så är jag ännu mer värdelös i mina ögon. Det här med logik är inte min starka sida i vissa lägen.

 

 

Ovanpå det där, insikten från i måndags...Man vet att man kanske inte har ett riktigt rätt förhållande till mat när man är överlycklig över att man lyckats "spara" sig till att få tillåtelse att äta två hela mjuka mackor med ost till kvällsmellanmål. Rikspuckot har uttalat sig. Glöm det jag skrev om att jag tycker att jag är smart ibland. Jag är uppenbart korkat känner jag. För det där resonemanget va...