uppfortsomfan

Jo kära Dunderklumpen, jag håller just nu på med en np-utredning med inriktining på autismspektrumstörning. Utredningen görs på min vanliga mottagning eftersom dom har viss specialisering åt det hållet med bland annat då utredningsteam. 

 

 

Igår var en ganska kass dag med ett otroligt kasst avslut. Gjorde inte många knop på förmiddagen, försökte planera lite inför resa och så. Sedan väntade som tidigare nämnt mer utredning. Denna gång sådant som är så svårt, skattningsskalor. Det är ju aldrig något alternativ som stämmer tycker jag. Jag påpekade ju nturligtvis det och han sa att det är därför dom använder det som ett intervjuunderlag istället för att dela ut det till patienten att själv fylla i. Tydligen brukar man få in många kryss på samma fråga och långa kommentarer om när det stämmer och inte från människor med asperger och så blir det typ omöjligt att dra slutsatser. Kände igen mig rätt mycket kan man väl lugnt säga. Har nog aldrig lämnat in en utvärdering eller skattningsskala utan att ha gjort egna kommentarer, kryssat mellan alternativ eller bara vägrat svara för att inget har varit rätt. Hur som helst. Han tror att jag får en diagnos. 

 

Sedan mötte jag upp Jonathan och vi åkte och klättrade. Och sen.. ja sen satt jag hemma och hade ångest och det gick inte så bra. Till slut orkade jag inte. Jag föll och hamnade tillbaka där jag varit så många gånger förr. Trots att jag inte varit där på månader frågade inte ens sköterskan i kassan vad som hänt utan var. Blev sittande någon timme men fick träffa läkare relativt snabbt ändå. En ung och nervös at-läkare. Det är sällan ett jättebra tecken men den här var snäppet värre än andra. Hon var uppenbart oroad och visade stor omtanke. Hon ville så väldigt gärna att jag skulle bort till psykakuten och prata med dom. Jag förklarade att jag inte hade lust, att dom inte tyckte att det behövdes och att dom inte kan göra något för mig klockan tre på natten. Att deras tre alternativ är skicka hem, skicka hem med mediciner eller lägga in. I mitt fall är det bara nummer ett som är aktuellt. Jag vill inte läggas in och jag är inte självmordsbenägen eller förvirrad nog för att tvingas. Med andra ord, en tur dit gör bara att jag kommer hem och i säng senare. Jag vet, hon var bara nervös och tog det säkra före det osäkra men jag är så välkänd att alla som jobbat där längre än en kvart vet exakt vem jag är och att jag inte gör något allvarligt. Det finns spaltmeter med journalanteckningar och jag har inte blivit remitterad till psyk på ett par år. För dom vet att det bara är onödigt. 

 

Så jag hade gärna låtit bli att gå vilket jag förklarade för henne. Då frågade hon om jag stenvägrade. Och precis där insåg jag att hon var beredd att skriva vårdintyg på mig om jag svarade ja. Så.. min motfråga blev att det berodde på vad hon gjorde i så fall och ja.. Jag gick dit "frivilligt". Som jag visste och ville fick jag gå hem efter ungefär fem minuters samtal med läkaren och drygt en timme senare än om jag blivit släppt direkt från ortopedakuten. Kändes aningen onödigt. 

 

Idag har jag försökt hålla mig hemifrån och igång för att inte må för dåligt. Åkte till stan och spanade vandringsryggsäck och hittade tro det eller ej en som verkar kanon. Träffade Jonathan, åt middag och fick ångest. Åkte till morfar där Jonathan hade massagejobb och sedan fikade vi (mer ångest, fast jag inte ens ätit både frukost och lunch pga sovtiden). Handlade lite småsaker och sedan kom vi hem och jag tog en löprunda. Så jäkla skönt! Hade ork och tryck hela vägen fast det fortfarande var tryckande varmt. Sprang 11,7 kilometer på 1 timme och 14 minuter och om jag räknat rätt snittade jag en hastighet på ungefär 9.44 km/h. Jag är nöjd och stolt och glad och hade till och med spurtkrafter kvar på slutet. 

 

Nu ska jag sova, mer utredning imorgon och förmodligen ett samtal om gårdagen. Hade jag bara varit på ortopeden har jag sluppit men psykakuten och min mottagning har journalsystem som hör ihop så psykologen kommer se att jag varit där. Jaja, det blir nog bra.