uppfortsomfan

Fan ta mat och min kropp. Gått upp lite i vikt. Förstörde dagen genom att äta middag innan klättringen. Det var okej fram tills dess. Sedan åt jag en macka från ett fik. God förvisso men ja. Hoummus, avokado, ajvar och grönsaker. Jag vet ju att jag alltid blir hungrig av att klättra och inte mellanmålshungrig. Jag är ett glupande hål och behöver således min middag efter. Nu var den uppäten innan. Hur slutar det månntro? Med ångest, en mjuk macka och en hård och en banan och jordnötter och så lite mer ångest och jag är inte ens mätt om jag ska vara ärlig. Det är nästan det som är värst. Om jag ätit det där och känt mig full av mat, om jag tyckt att det räckte. Nu är det bara dom där känslorna av att vara århundradets största matvrak som gnager sig fram och bankar på mig. 

 

Annars funderar jag lite över varför dom människor inom vården som jag har en tidsbegränsad kontakt med är dom som är bäst. Alltså arbetspsykologen från umia är helt underbar. Helt jäkla fantastisk. Projektet avslutas för min del i höst och därmed är också kontakten med henne avslutad. Sen den här utredningspsykologen. Alltså han är ett klart fall av kuf men å andra sidan är jag också det så det kanske bara gör saken bättre vad vet jag=p Förra veckan, efter andra dagen med wais var jag ju aningen förbannad på mig själv för att jag var så värdelös på att prestera och det tillsammans med annan skit ledde till självskada. Han noterade naturligtvis det dagen efter när vi sågs igen och frågade varför. Jag svarade inte mer än att jag visste vad som låg bakom. 

 

Idag när sista frågan ställts (skattningsskalor tjohej) "jag påpekar ofta när andra gjort misstag", så frågade han om  jag var perfektionist. Vilket jag är. Följande fråga var om jag hade skadat mig för att jag tyckte att jag presterat dåligt. Det är väl kanske inte den svåraste slutsatsen att dra men att uppleva någon från vården som drar rätt slutsats är inte vanligt för min del. Det gör det helt enkelt lättare att prata, när inte allt behöver förklaras. Han förstod själv. Fina grejer. Som extra krydda började han genast prata om behandlingsmetoder och hör och häpna även om att anpassa efter individ. Det är något jag aldrig blivit erbjuden tidigare. Aldrig under mina numera snart sju år inom psykiatrin. Kan jag få behålla honom en stund till?