uppfortsomfan

Det var onsdag igår. Det var en rätt kass onsdag igår. Trött i mest hela kroppen efter tisdagens gympass och sömnig. Eller mer dödstrött. Började med ett besök hos sjukgymnasten och det var väl okej, hon satte lite nålar och jag tror det hjälpte en aning. Någon form av effekt hade det i alla fall för jag hade lite mer ont precis efter. Ska prova igen nästa vecka och se vad jag tycker.

 

Sedan promenerade jag lite för att få tiden att gå så det blev dags för mitt psyksamtal. Som blev.. annorlunda. Han började med att berätta att han funderade på om det var möjligt för oss att ta bort hälften av mina tider, alltså att ses var fjortonde dag. Det var tydligen många i teamet som var långtidssjuka och någon som skulle bli mamma så han hade fått flera extrapatienter och tiden fanns helt enkelt inte.

 

Jag slöt mig och blev tyst. Jag sa ungefär tio ord under resterande trettio minuter. Han sa att han ville diskutera det eftersom han visste att jag tidigare känt mig lämnad och sviken av vården och terapeuter. Att alla ger upp och försvinner och att jag vet att han kommer göra samma sak. Så han ville veta att jag inte kände så. Det gjorde jag. Hela jag gick sönder. Jag kände hur jag krackelerade och det var som om botten föll ur magen. Det bara sjönk. Allting bara försvann. Det gjorde så ont. Inte gråtont, inte hysteriskt. Lugnt och stillsamt rämnade jag mitt itu.

 

Jag har ju vetat att det skulle komma. Jag vet att jag inte gör framsteg. Jag vet att jag är vansinnigt jobbig och svårbehandlad. Jag vet att jag tar upp tid som skulle kunna användas effektivare. Jag vet att jag fått mer än vad jag borde få. Jag förstår ju att det inte finns mer tid än det finns och att andra behöver tid. Jag har ju alltid vetat att det skulle komma.

 

Det var därför jag inte sa att han hade rätt i varetenda ord han sa. För jag vet och förstår och borde inte känna så. Jag blev asförbannad på min känslomässiga reaktion och vägrade visa den. Jag tänker inte begära mer än vad jag anses behöva bara för att jag känner mig sviken. Inte begära mer än vad som finns. Varför skulle jag få det, jag är inte mer värd än någon annan. Jag vägrar att visa och berätta att jag gick sönder, att jag praktiskt taget kunde höra ljudet, som när man river tyg itu. För det är en felaktig reaktion, en onödig reaktion. Det spelar faktiskt ingen roll vad jag känner inför det faktum att vi bara kan ses varannan vecka för det är just ett faktum. Det är som det är och det är bara att acceptera. Jag är arg för jag vill inte känna så. Förmodligen behöver jag inte mer än så ändå.

 

Jag var så arg på mig själv och så trasig att jag teg och stängde in mig. Försvann, långt ifrån gråt, i ett lugnt kaos. Sedan sa jag hejdå och gick ut i receptionen och avbokade tiden han bokade in nästa torsdag.

 

För summan av mina känslor är att jag ska straffas, att jag känner fel. Att jag inte är värd något. Att jag inte behöver något. Att jag klarar mig själv. Jag vet inte när vi ses igen för vi har inga andra tider inbokade. Det är lager av glasskross i mitt bröst just nu. Jag tror inte han kommer höra av sig och jag kommer definitit inte göra det. Jag skäms över vad jag känner och är alltför stolt för att backa och be om hjälp.

 

 

 

Idag hade jag tid hos min läkare på vårdcentralen. När jag var där sist så bad jag om hjälp eftersom jag inte får ihop någon som helst balans med mat, för att jag tänker på mat och kropp och det där konstant. Alltid. Det första jag tänker på när jag slår upp ögonen. Det sista jag tänker på innan jag somnar. Jag fick prata med deras kostsköterska (diabetessköterska) och nu fick jag alltså en ny tid till läkaren som väl drog slutsatsen att jag hade en ätstörning. Vi pratade om vad som skulle göras och jag sa att scä inte tar emot så det är rätt värdelöst att höra av sig dit. Hon höll väl delvis med eftersom dom har sånt tryck på sig så är undervikt praktiskt taget ett krav. Dessutom vill dom helst inte ha patienter som är multidiagnosticerade. Som har mer än ett problem. För man ser sämre behandlingsresultat där och då är det inte värt att låta en sådan person ta upp den dyrbara platsen som hade kunnat gå till någon annan. Det är inte värt att försöka.

 

Jag är inte värd en chans.

 

Jag förstår ju det också. Dom som är både fysiskt och psykiskt påverkade av sin ätstörning behöver hjälp snabbare för dom riskerar att bli svårt sjuka och dö. Jag har en normalvikt och lider väl mest psykiskt och ja, jag är svårbehandlad. Så jag förstår att jag inte får komma dit. Jag förstår varför dom hänvisar till öppenpsykiatrin, för dom måste och jag har ju redan en kontakt. Vad som ingen förstår i ekvationen är hur öppenpsyk ska kunna hjälpa mig. För dom kan inte och har tydligt sagt det. Nu har jag ju inte ens tider inbokade där längre.

 

 

 

Jag orkar inte. Jag vill inte mer. Jag vill få ge upp. Jag är för trött för att föra kampen för att få hjälp och samtidigt försöka kämpa för att må bra och tillgodogöra mig den hjälp jag får. Jag vill inte.