Imorse vaknade jag och vetskapen om att gårdagen inte var en mardöm som gick att vakna ur slog mig i ansiktet som ett basebollträ.
Halv tio igår ringde veterinären. Hon presenterade sig, drog ett djupt andetag och tog sats och i tystnaden hörde jag vad hon skulle säga. Jag visste vad som var på väg. Jag visste att jag skulle få höra ord jag inte ville höra.
Valrhona klarade inte narkosen. Han var precis nedsövd när hjärtat började slå oregelbudet och dom kunde inte stabilisera eller väcka honom. Älskade Valle-dum-dum avled på operationsbordet.
Finaste, dumsnällaste UppUpp. Illern som stog och tiggde om att få komma upp i famnen och bli runtburen. Belsebubs älskade Rån. Gottegrisen. Storöra. Jag sa inte ens hejdå ordentligt när vi lämnade in honom på morgonen. Tog inte ut honom ur buren.
Så finns han inte mer.
Han hade varit lite sladdig med bakbenen men det var mycket bättre däremot hade han ont i munnen så i fredags var vi hos veterinären och gjorde en rätt ordentlig undersökning. Vi tog blodprover, klämde, kände och lyssnade. Tog röntgenplåtar av hela illern. Det såg fint ut bortsett från en lös tand med inflamation som ömmade. I måndags ringde hon med provsvaren som var alldeles utmärkta och igår skulle tanden dras ut. I släkten finns hjärtfel, det är jag medveten om och när kusin Alinda skulle ta bort sin mjälte valde vi att göra ett ultraljud först för att vara så säkra vi kunde på att hennes hjärta var friskt inför sövningen. Med Valle hade vi inte tiden till det. Vår veterinär gör inte sådana ultraljud och han hade såpass ont att vi inte riktigt hade tid att boka in honom någon annanstans innan tanden skulle ut. Lillskrot obducerades på plats och allt såg fint ut invändigt med undantag för en liten liten förändring på hjärtat. Eftersom det var det enda misstänks det som orsak men prover är skickade.
Oavsett varför det gick som det gick så gör det så förbannat ont. Det känns så äckligt onödigt när han i övrigt var otroligt frisk och fin för en nästan sexårig iller med hans stam. Det känns så hemskt för Belsebub är kvar, utan sin Valle. Grabbarna grus som levt ihop sedan tre månaders ålder. Pojkarna som sov tätt ihop, än den ena som huvudkudde och än den andra. Det känns vidrigt för Meja är nere.
Det gör så ont för det var så oväntat.
Jag gråter och ser att varenda sovställe är tomt på Valrhona.
