uppfortsomfan -

Fettsamlaren

Jag tänkte skriva om vad jag åt ikväll och hur det gav mig brutal ångest och hur mycket jag vill försvinna från jordens yta och hur mycket min hjärna säger åt mig att ge mig ut och cykla hundra mil. Fast, jag tror jag håller mig till dom orden jag just har skrivit. För faktum är att dom är otroligt välmenande orden från överallt ifrån om att det inte är någon fara att äta det ena eller det andra inte stämmer och jag blir bara frustrerad och ledsen över det. Inte över att dom sägs eller skrivs för det kommer ju från omtanke utan för det faktum att det inte är så. Jag önskar så djupt att det var sant. Att man kan äta så mycket utan att gå upp, sådär som alla behandlare inom ätstörningsvård säger, sådär som alla som varit i behandling och lyssnat på dom säger. Sådär som dom som faktiskt fungerar så säger. Att kroppen är smart och reglerar själv med någorn form av idealvikt och hunger och cravings. Jag önskar verkligen med allt jag har att det var så.

Men det var lite det jag försökte förklara i det senaste inlägget. Äter jag en eller två dagar mer än vad jag ska så läger jag på mig. Om det är vatten eller fett eller vad det är ger jag blanka fan i för det sitter kvar, som berget. Jag kan på en vecka gå upp ett och ett halvt kilo utan att masskonsumera energirik mat. Att gå ner samma ett och ett halvt kilo tar månader. Jag måste överväga varenda glass, varje chokladbit, varje extra macka. Allt måste funderas över och helst kompenseras för. Och jag vill inte höra fler gånger att det är fel, att det inte stämmer, att det är någon form av förvirrad tankegång sprungen ur dåligt näringsintag. Jag lever med mig själv tjugofyra timmar per dygn, sju dagar i veckan, femtiotvå veckor om året. Jag lägger på mig vikt extremt lätt och har extremt svårt att gå ner. När jag var som värst i kontrollen över mat gick jag knappt ner i början trots att jag kanske åt ungefär hälften av mitt dagsbehov och tränade dagligen. Det var först när jag helt slutade träna och samtidigt praktiskt taget slutade äta som jag tappade något att tala om.

Jag har förmodligen lyckats jojobanta sönder min kropp på en enda omgång av svält. En enda jäkla omgång. Fy fan vad jag hatar mig själv för vad jag gjort.

Dagens positiva, solen har skinit, killarna tog sig till b-final i turneringen och vann. Medaljer och pokal och jäklar vad glada dom var.

Nu går jag och tar fram min nya fina cykel och dämpar ångesten ett par snäpp. Tack och hej.

2013-05-05 @ 22:07:00 Allmänt Permalink

Kommentarer

Postat av: Diana Doss

Haha, ja på balkongen blir det nog trångt ^^

Ja, så kanske det är..? Du känner dig själv bäst ju, så du lär veta bäst.

2013-05-06 @ 00:05:27
URL: http://attborjalevaigen.blogg.se/

Postat av: Patricia♔ ᴳᴽᵀᴱᴮᴼᴿᴳ

Förlåt, glömde svara på den frågan (eller om jag försökte manipulera bort det så jag slipper svara på det haha).
Jag är väldigt dålig på att äta regelbundet, så nu blir det oftast bara middag på kvällen, men då jävlar är det en stor middag och en hel del godis/snacks blir det också vilket jag skäms för:(
kram

2013-05-06 @ 17:57:42
URL: http://patriciac.blogg.se

Postat av: helene

Bra inlägg. Ärligt inlägg. Finns inget värre än att ljuga för sig själv. Jag har också tänkt mycket på det här med normalvikt och trivselvikt. Att det omöjligt kan stämma att man kan vräka i sig hur mycket om helst och ändå ”stanna” i vikt.

De finns en vikt (viktzoon) som jag brukar stanna på när jag lever hyfsat spontant. Men det är ju inte för att jag vräker i mig hur mycket som helst. Det beror väll snarare på att det finns en viss mängd mat so jag brukar ”stanna” på. En viss mängd mat som jag brukar få i mig då jag bara slappnar av och inte tänker och planerar så mycket.

Antar att det var därför min vikt hamnade i överkant, året 2011 då jag hade 100 % kontroll på vad jag åt. Det blev liksom lite mer än vanligt. Inte mycket mer, men ändå lite mer än då jag är spontan. Och betydligt mycket mer än på senaste tiden då jag också haft 100% kontroll fast på ett annat sätt. Mängd spelar roll, tyvärr…

2013-05-07 @ 05:57:22
URL: http://helenesoderberg.blogg.se

Postat av: ls

Jag hoppas dina läsare förstår att det faktiskt är så här - att de inte tror att det är några sjuka tankar eller ett sätt att få höra "nej då, du är smal och det kommer och stabilisera sig och bla bla bla....". För sådana bloggare finns det också! Men sättet du beskriver det på får mig att tro dig.
För jag är likadan själv. Jag sliter mitt hår över alla som intygar och inser och instruerar i hur mycket man faktiskt "måste" äta för att lägga på sig...

Det räcker faktiskt med lite extra godis eller en större middag några dagar och sedan är kilona där. Direkt. Och varaktigt. Visst, jättepraktiskt när jag var farligt underviktig. Men det gick ju snabbt över...(när jag väl valde att bryta svälten)

Kan egentligen inte ge någon tröst. Förutom att konstatera att vissa har sådana här kroppar. Och att det enda som fungerar är att acceptera dem för vad de är. (Vi vet båda att det inte är ett alternativ att sluta äta... Om inte annat för att man då inte kan träna och få åtminstone de psykiska fördelarna av det!)

Men tack för att du ger en annan bild i den här delen av bloggosfären!

2013-05-08 @ 18:45:25

Trackback