uppfortsomfan

Vårsommar

Det är måndag. Solen skiner och det är varmt. Det doftar gräs, lindblommor och syren. Allt är ljusgrönt och levande. Världen är fin.

 

Det är bara det stora hålet i bröstet. Saknadsvärken. Det är ångesten för allt. Det är smärtan som inte går att se. Det är bara det. Det som gör att jag helst av allt aldrig mer vill gå upp.

 

Jag orkar inte skriva. Vill inte tänka.

 

 

Så, bilder:

 

Longboardpremiären för i år för några veckor sedan.

 

God lunch. Tofu, broccoli, morot, tomat, zuchini och portabello.

 

Hej här är jag någon dag.

 

Blå himmel.

 

Sopplunch i solen på liljeholmstorget.

 

Coop i Vällingby levererar igen.

 

Hej utmaning. Vita leggings. Tight.

 

Fredagskläder, shorts Haglöfs, linne carlings för drygt tre år sedan, armband Aviendhas smycken, iller Litauen (Color Poetry Ferrets) 

 

 

Man/vi får kämpa så förbannat hårt för att komma till en punkt där vi i alla fall inte faller längre mer ändå. Du som dessutom fått såna bakslag på sistone. Undantaget kallelsen till capio då, den kanske gör det lite lättare att överleva?
Förstår din saknad. Djuren är verkligen ett glädjeämne när de vill vara med.

Dom bilderna ser jag fram emot ^^ har du kvar många saker från din barndom? Gosedjur osv?
Kramar

Tråkigt med din iller :( Är det honom du syftar på när du skriver "saknadsvärken". Har du kommit på anledningen/anledningarna bakom all din ångest, eller finns det några frågetecken?