uppfortsomfan

Have I ever told you about....?

 

Yes, yes I have. I've told you everything a thousand times.

 

I've been using every word, every phrase.

 

I've said it before. A million times.

 

 

 

 

Det är lite så det är. Jag har använt varje tänkbar fras, vänt och vrängt på orden så många gånger att alla kombinationer är använda. Jag har så mycket ångest i mig, så mycket känslor. Jag är sprängfärdig, jag har ont överallt, jag bubblar över. Fast jag vet inte riktigt vad jag ska säga, hur jag ska säga det. Det är som att jag ropat varg så länge att jag inte längre kan ropa något alls. Vargen har förvisso varit där varenda gång men det är ingen nyhet längre, det är ingen som orkar bry sig för den här vargen går inte att jaga bort på sedvanligt vis.

 

Jag är tyst. Jag kan möjligen säga att det är lite jobbigt nu. Inte mer. Jag vet inte till vem jag ska säga det, jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet att jag förtvinar inifrån. Men inte hur man säger det för hundraåttioelfte gången och få det att betyda något.

 

Jag vet att jag nog behöver säga det men jag har stängt av den funktionen. Mina samtal är hälften så många och mitt förtroende där sjönk och jag jobbar fortfarande på att kunna må dåligt där igen.

 

 

Men så här är det:

 

Jag har en vidrig matångest varje dag, varje timme. Allt jag äter tänks över, divideras med, förhandlas och planeras. Träning VARJE dag. Allt annat är otänkbart. Ångesten späs ju på av att jag inte orkar vara strikt och kontrollerad varje dag, hela veckan och månad efter månad. Dom gånger jag faller är vidriga.

 

Jag saknar Valle.

 

Jag avskyr att åka kommunalt men gör det varje dag för att träna.

 

Jag är avundsjuk på människor som kan saker från början och som lyckas jämt. Jag gör inte det. Avundsjuk så det gör ont. Typ folk som aldrig löptränat och som blir bättre än mig på fem pass...

 

Jag orkar inte med att leva.

 

Jag kommer aldrig i säng på kvällarna och är således konstant jättetrött. Mer än jag behöver vara alltså.

 

Jag är förvirrad och oplanerad och det gör mig knäpp. Kan inte svara på om jag kan träffa någon i nästa vecka för jag kan inte ens greppa att den existerar.

 

Utredningen jag skulle påbörja för en månad sedan har ännu inte startat. Han var sjuk och skulle höra av sig med ny tid, det har han inte gjort och jag vet att han varit frisk åtminstone tre veckor.

 

Jag avskyr hur jag ser ut. Varenda centimeter. Jag är inte värd fina kläder. Jag kan inte tycka det.

 

Jag är tjugosju år gammal och sover med mjukdjur i sängen och fick jag välja skulle kära flodgrisen vara med konstant. För jag mår så dåligt att jag behöver den tryggheten han inger.

 

 

...och i bakhuvudet maler tankarna om självskada. Konstant. För att få andas. Påstår dom.