uppfortsomfan

En sån där rubrik

Idag var det vårdplanering. Jag förstod inte vad jag förväntades bidra med. Så jag bidrog inte så mycket. Försökte mest att trycka undan tanken som hela tiden fyllde mitt huvud "ta mig härifrån".

 

Jag ska hur som helst ha terapi med utredningspsykologen. Han är bra. Jag är livrädd. Fungerar inte det här finns det inget hopp kvar. Bättre förutsättningar kan jag inte hitta. Han är bra, han läser mig bra och han kan npf.

 

 

Imorgon ska jag stå ut med en begravning. Att mormor är död är inte så farligt jobbigt. Hon var stendement och har inte vetat vad hon heter på många år. Eller kunnat prata. Eller ja.. praktiskt taget leva ett liv överhuvudtaget. Däremot är det vansinnigt jobbigt att klä upp sig. Jag hatar det. Jag känner mig så obekväm. Jag vantrivs så fruktansvärt. Det är fruktansvärt att vara social. Särskilt med min släkt. En liten släkt där ingen umgås frivilligt i praktiken. Mina kusiner träffade jag senast när jag gifte mig. Det är drygt sex år sedan. Jag orkar inte riktigt, jag har svårt att vara social överhuvudtaget och nu ska jag alltså förklara vad jag inte gjort under hela mitt vuxna liv. För vad ska folk säga annat än "vad gör du nuförtiden då?". Sedan ska vi äta. Såklart. Och inte räcker det med fikat efter själva cermonin nej vi ska äta middag ihop hela släkten. Med bordsplacering så jag kommer inte hamna bredvid Jonathan. Jag ska alltså försöka äta mat på resturang med folk jagi nte vill umgås med utan att ha honom som stöd. Det är verkligen stå ut jag ska försöka göra. Ovanpå allt så har jag idag varit snorig och ännu tröttare än vanligt. En förkylning som gör det jobbigt att ens vara vaken känns verkligen som pricken över i för imorgon.

 

Tur att det är "fritid" mellan fika och middag så jag kan rymma till klätterhallen ett par timmar. Hoppas bara jag är pigg nog för att klättra också.

 

 

Så goda!!

 

Begravningar är aldrig någon höjdare. Men som du skriver, din mormor har ju knappast "levt" under flera år, så det kanske gör det mindre sorgligt. Hoppas det går bra i alla fall.


Nej, det finns många teer som inte smakar bra. Bäst är ju lätt löste, men jag är oftast så lat att det blir påsar i alla fall:(

Begravning är aldrig kul. Jag tycker lite som du, när släkten inte umgås annars så blir det lite jobbigt att ses och försöka, dels härda själva begravningen, vilket tack och lov inte verkar vara det värsta för dig, och dels allt folk, dels maten och dels att vara instängd. Mycket man ska härda sig igenom.

Ja, det är lite mer värt för mig att kämpa mig i maten om den är god. Är den inte god är det ingen idé tycker jag. Jo, det kändes mestadels okej att ha behållit den.

Gillar inte glögg alls, och den du verkar ha fastnat för låter vidrig ^^

Det har du rätt i, kan känna lite likadant. Att andra har mer nytta av hjälpen än jag. Men du är en riktig patient. Du har flera allvarliga problem som sjukvården ska och förhoppningsvis kan hjälpa dig med.
Jag tycker det är värst att nära och kära tycker det är så jobbigt.
kramar

Vart gifte du och Jonathan er? och hur kändes det att gifta sig? :)

gott

Hur gick det i fredags?
Förstår att det måste ha varit grymt jobbigt...

SV: Haha, det har du rätt i! Kroppen är bra fiffig ibland ;)
Det hade varit betydligt svårare för dig eller någon annan seende att t.ex. höra väggar, det hade antagligen inte funkat till en början, men hade du gått med bindel i flera veckor, kanske månader, då hade det kanske gått, men det tar tid. När jag såg litegrann hörde jag ju inte väggar på samma sätt som jag gör nu.

Mycket bygger på okunskap och osäkerhet bland allmänheten. Okunskap om och kring funktionsnedsättningar och osäkerhet på hur man ska agera och vad man ska göra. Är det något som är avvikande mot det "normala", då blir man genast osäker och vet inte riktigt hur man ska beté sig. Det i sig bygger nog på rädslan i att göra bort sig eller verka dum, för det vill man ju absolut inte, och därför gör man istället ingenting. Sedan är det ju som du säger. Det finns en klick människor som skapar fördomar åt en hel grupp, t.ex. en synskadad man som blir arg om någon inte flyttar sig eller bara verkar allmänt oförskämd och sur. Då drar han ju troligen ner hela gruppen synskadade i samma fack för den h*n blev arg på, tyvärr. Det är inte lätt det där, men helt klart är att kunskapen om och kring olika funktionsnedsättningar behöver bli större i dagens samhälle.

Ja, den chansen finns helt klart :)

Ta hand om dig! :)