uppfortsomfan

En annan sida

Så försvann onsdagen. Den här onsdagen som jag inte (heller) hade någon större lust att uppleva. Vägning. Mindre lyckad, hejdå ett kilo sedan förra veckan och ja... Om hon förra veckan försökte provocera mig till handling och friskhet körde hon på en annan metod idag. Blir helt snurrig av det inkonsekventa bemötandet. Inte för att jag hade velat ha ifrågasättandet igen men ja. Idag hade hon kommit till samma insikt som jag hade gjort redan senast vi sågs, det går inte bra. Alls.

 

Så idag var det oro hon körde på. Att det inte riktigt fungerar, att jag blir sämre. Hur vi ska göra, vad vi ska göra. Att hon inte vill pressa mig till saker som gör att jag mår sämre, blir sämre. Hon föreslog att vi skulle fortsätta, en  vecka i taget och efter vad jag tror hjälper. Vilket jag inte vet. För hon vågar inte stressa.

 

Det enda jag kunde säga som jag tror skulle kunna få mig närmare att följa ordinationen vi satt upp var att slippa vägningen nästa gång. Den är... jag är helt enkelt paniskt jävla livrädd för den. Det gick ju naturligtvis inte. Det visste jag ju innan jag sa det men ja, jag ville poängtera hur jobbig den är och hur mycket den förstör. Hon kunde mycket motvilligt ge erbjudandet om att jag slipper få veta vad vågen visar nästa gång. Fast jag tror inte det är bättre. Hon ser ju fortfarande. Jag vägs fortfarande. Jag hade gärna sluppit matdagbok också men det föreslog jag inte ens. Jag vet ju vad svaret är.

 

Har jag gått ner mer till nästa vecka så kan vi inte fortsätta som det lät på henne. Då får vi avsluta för den här vården passar inte mig. Jag undrar vilken som gör det i så fall. Hon menade att dom inte kan ha patienter som blir sämre och går ner i vikt, det är ju destruktivt. Korrekt. Frågan är bara om det är bättre att jag blir sämre och tappar i vikt ensam hemma?

 

 

Efter det fantastiskt muntra mötet var jag duktig och köpte faktiskt lunch som innehöll det mesta som ska ingå i en måltid. Falafelwrap. Med hoummus, falafel, bulgur och grönsaker. Fy fan. Ångest hej. Jag lyckades enbart för att jag hade dubbelt klätterpass inplanerat. Det första gick inte bra alls. Försökte bouldra och uppvärmningen kändes bra men sedan började ryggen säga ifrån. Det tar i den när man hoppar ner och även om jag försöker klättra så långt ner som möjligt blir det alltid några höga hopp och några fall. Efter femtio minuter var jag färdig, tog en mellanmålspaus och väntade in bror. När han kom gick vi på topprepsklättring och utan fallen och nedhoppen var min kropp betydligt piggare och det gick faktiskt riktigt bra trots att jag bara varit uppe på längre väggar sporadiskt under hösten. Efter två timmar och flera lyckade leder fick jag hjälp att få över kontakter från min gamla telefon till den nya och som tack fick han en tvålkopp (.. ja han ville ha vår gamla).

 

Ryggen mår riktigt dåligt. Känner av både diskbråcket och en fruktansvärd stelhet i muskler. Det är mycket som gör ont. Men det är väl sånt man får stå ut med.

 

 

Gosillrar.

Har du funderat på någon annan typ av behandling då? Någon som skulle passa dig bättre?
Massa styrkekramar till dig tjejen! <3

Jag tänkte precis som Maja ovan; finns det absolut ingen annan sorts hjälp du kan testa på? Som kanske fungerar bättre? Å andra sidan så testa först med att inte väga dig. Ät som du ska o.s.v. o.s.v., väg dig INTE och så ska du se att det kanske blir bättre? Vägningen i sig kan ju skapa ångest, precis som du nästan påpekat. Ner = YES JAG HAR GÅTT NER JAG FORTSÄTTER SÅHÄR. Upp = FAN JAG HAR BLIVIT TJOCK BLABLA. Samma = Ok.. De gick ju rätt bra ändå, varken upp eller ner. . Att låta behandlaren enbart se vikten kan ju vara ett bra sätt faktiskt. Det du inte vet lider du ju inte av, eller hur? Åh, falafelwrap låt ju underbart gott ju! Och du är så duktig som gjorde det. Diskbråck? Går inte det att operera?

Sv: Det känns så underbart faktiskt.. Jag ORKAR.. Det gjorde jag inte förut. Klarade marklyft på 55 kg idag, underbar känsla. Latsdragen fick jag in snitsen på och allting gick bara så himla bra = glad tjej!
När jag gick behandlingen i Uppsala så var de folk som inte ville skriva ner maten, jag var en utav dom. Enbart för att jag och de andra gjort det i ett destruktivt syfte tidigare. Men anledningen till att vi gjorde det var för att vi skulle få reflektioner om hur lite vi äter och sedan efter några veckor kunna kolla tillbaka på hur lite vi egentligen. Det här med att utsätta sig för saker och att det ska bli bättre med tiden kanske bara fungerar för vissa.. Det kanske inte fungerar för just dig men det vore ändå lite konstigt :/ Och nej, jag tycker inte alls att det låter som bortförklaringar! Det är så du känner helt enkelt.. Det är säkert bara andra saker som gör att allting försvåras för dig just nu, något du måste arbeta med på något vis.
Jag förstår att viktuppgång gör att du är rädd och massa olika typer utav mat. Men jag tror, eller vet, att du skulle må bättre med lite mer kött på kroppen. I alla fall din kropp skulle må bättre hur lite du nu än tror på det! Grejen är väl kanske bara att man måste acceptera hur man ser ut på normalvikt, eller något.. Jag har ju aldrig varit normalviktig förrän nu, alltid varit stor.. Sen blev jag underviktig typ och nu normalviktig. Jag har svårt att acceptera mig själv emellanåt men sånt är livet, jag får ta det som det kommer.
Jag bär ju sällan jeans så, hahaha.. Men lösa jeans är faktiskt rätt sköna, bara de att jag aldrig köpt ett par. Jag är rätt snål när det gäller att handla kläder tyvärr..

Jo, ägg har ju tendens att ge gaser.. Som du sa förut; gaser när man käkat ägg är tusan inte att leka med, hahaha..

Ne exakt, de finns så himla mycket man kan göra istället för medicin. Jag tvärvägrar med, no way, inte jag. Men sen är ju i och för sig inte piller något man knaprar hela livet, kanske bara i en period.. Men aldrig.

Ja men typ zucchini och köttfärs eller zucchini och kyckling.. Något smarrigt! ;) Din lasagne lät god den! :D

Haha.. Våra kommentarer slår nog de flesta…. ;)

Vet att jag skrivit och frågat förut någon gång, men situationen är annorlunda nu.. Har för mig att du både gått i behandling på SCÄ och Capio? Det är väl i princip den vården man kan erbjuda i detta landsting, och om man misslyckas med att behandla dig borde det vara läge att se andra alternativ. Jag tror att MHE-kliniken skulle passa dig om något, individanpassat, och om alternativen inom landstinget inte fungerar, borde det vara allt svårare för dem att neka dig en remiss. Jag har varit i kontakt med MHE tidigare gällande min syster och frågat lite om vem som måste remittera för att remiss ska godkännas etc. Fick veta att överläkaren på SCÄ i princip alltid fick igenom sina remisser till MHE. Så, om de nu märker och inser att de ej kan behandla dig...borde de kunna remittera dig vidare dit.

Det är klart att du inte ska bli sämre i en behandling, men samtidigt så är det ju fel om de överger dig igen och igen, precis så som det alltid har varit. Det måste ju finnas något eller någon som kan hjälpa dig♥