Torsdag. Idag får jag reda på vad utredningen visade. Det har nu gått två och ett halvt år sedan remissen skrevs. Man kan ju inte påstå att det går fort. Jag gjorde min del av utredningen i juli. Sista som skulle göras var anhörigintervju, den gjordes i september, mitten av september. Hur som. Nu har dom äntligen lyckats sammanställa och jag ska få höra vad som kommit fram. Hur jag känner? Faktiskt inte mycket alls. Jag behöver inte diagnoser för att lägga på hög, jag är ju som jag är oavsett vad som står i papprena. Jag har valt att göra båda mina npf-utredningar för att en diagnos kan vara till hjälp när jag behöver hjälp om jag ska jobba eller plugga. Just nu är jag dessutom för avtrubbad för att orka känna riktigt. Men vi får se. Kanske har jag åsikter ikväll. Jag vet att adhd-diagnosen var varmt välkommen när jag fick den. Inte för att den är kul att ha direkt utan för att dom svårigheter jag haft och som varit stor del av grunden till att jag är där jag är idag hade en förklaring. Jag var också väldigt arg för att ingen sett det tidigare. Det hade förmodligen kunnat spara in mycket dåligt mående. Men det är ju som det är och går inte att ändra i efterhand. Jag är mindre arg idag även om jag tycker att det är rätt faschinerande att någon med så klockrena symptom som jag kunde slinka igenom tolv års skolgång utan att någon misstänkte något.
Samtal på capio igår. Vi ska avsluta. Jag blir inte bättre. Snarare tvärtom. Erbjudandet om dagvård finns kvar. Jag känner mig väldigt tveksam av många anledningar bland annat att jag har ett självskadebeteende och det accepteras inte i behandling där. Det är ju tyvärr inte "bara" att sluta. Inte när man i åtta års tid använt det som ett sätt att hantera ångesten. Inte när man samtidigt ska utsättas för den enorma ångesten i att äta normalt. Det kräver en hel del hårt arbete minst sagt. För att övervinna båda problemen samtidigt. För mig känns det fullständigt oövervinnerligt. Jag är ledsen men jag tror inte på mig själv så mycket. Vi fårväl se vad som händer. Som det är just nu är det inte vansinnigt långt tills kroppen ger upp tror jag. Den börjar berätta att det. Vilket jag ignorerar. Inte utan viss rädsla men rädslan för viktuppgång, mat och träningsvila är uppenbarligen större än rädslan för att kollapsa, rädslan för att allt bara ska stanna och ge upp. Som ett fint bevis på hur vidrig den här sjukdomen är. Som en påminnelse till mig om hur dåligt jag mår.
Mitt i allt det här så ska jag till Danmark. Jag ska vara domare på en illerutställning och flyger ner imorgon på eftermiddagen. Hur i hela friden jag ska få till det med mat vet jag inte. Hur jag ska orka vet jag inte. Det är väl "bara" att göra gissar jag. Det brukar vara ungefär så det fungerar.
