Onsdag förmiddag.
Vänder sakta på mig. Ser den regngråa verkligheten skymta i springan mellan rulllgardin och vägg. Känner tårarna i hela kroppen. Vaknar sakta till och inser hur lite jag vill lämna det mjuka trygga. Hur lite jag vill leva.
Ingenting är kul. Ingenting betyder något. Vakum. Känner inte hunger riktigt. Känner inte aptit på någonting. Varken liv eller mat.
Det är ångest överallt, i varje vrå av kroppen. I alla hörn och ändar och skrymslen. Jag försöker dra en skyddande hinna över själen med musik. Att gå ut och andas. Att vakna. Att finnas. Det är som att få blåmärken i själen. Som att bli sönderskuren i känslorna.
Dessutom har jag ont i ryggen.
Och ska vägas.
Kommentarer
Postat av: Elin
ja det har varit ett bar ogilla-dagar det senaste. Lite som för dig verkar det som?
Är det verkligen professionellt att ifrågasätta rätten till vård för patienter?
Tro på dig själv har du tillräckligt lite av ändå. :S
kramar
Trackback
