To be a failure.
Även fast du ger upp så vill jag att det löser sig och det vet jag att det gör, jag önskar det och samtidigt är jag skitledsen över att du måste känna det du känner. P.g.a. brist av erfarenhet så är allt jag kan ge dig en virtuell kram, men allvarligt talat, en riktig jäkla bamsekram skickar jag över till dig nu!!! <3
sv;
Jaaa eller hur. Bara för att faktiskt göra någonting, det behövs ibland trots att man inte tycker eller tror det själv! Hm ja faktiskt :D Gillar egentligen inte fötter men hahaha. Ahja, värt att fundera på i varje fall!
Vad sa din behandlare när du berättade att du endast mår dåligt av att skriva matdagbok? Det borde väll finnas någon annan behandling. Eller att bara hoppa över just det momentet. Vad går behandlingen ut på i övrigt? Är det enskilt samtal?
Det kan aldrig vara du som är fel. Det kan bara vara behandlingen som är fel för dig. Precis som att armarna inte är för korta för tröjan. Det är tröjärmarna som är för långa.
Ge inte upp vackra du, snälla gör inte det. Du kan säkert få hjälp på ett annat sätt, att skriva matdagbok kan bara förvärra saker och ting. Att bli frisk är en djävulsk kamp, det är verkligen det. Det kräver så mycket av en, och i början vill man kanske inte. Men förhoppningsvis när du kommit en bit på vägen så inser du att du vill bli frisk, att du vill klara det här. När du inser det, då vet du att det går att bli frisk. För det går att bli frisk!
Det är inte dig det är fel på, det är det verkligen inte. Vissa behandlingar funkar inte för alla, man är olika och det är olika behandligar som passar för olika människor. Precis som att en antidepressiv medicin inte fungerar för alla, utan att det är olika för person till person. Det är ju så med allt. Jag vet att du kommer klara det här, för jag vet att du är stark. och hur svårt allt än känns så kommer det ljusna någon gång, och när du når ljuset. Då blir det lättare. Så fortsätt kämpa finaste du, försök att trycka ner alla dumma tankar och impulser. Köp det som du ska köpa i affären, försök äta så mycket som du ska, öka lite för varje dag, steg för steg. Du klarar det här!
massa massa styrkekramar du, du är så himla fin <3
Om matdagboken gör dig så illa så ska du absolut inte skriva den, jag hade totalvägrat. Varför kan behandlingar inte vara flexibla? I princip all behandling jag fått under min äs har varit viktfokuserande. Alltid denna j*vla vikt. Det ligger så mycket mer i huvudet & om man till och med inte är underviktig borde fokuset ligga någon annanstans, men NEJ.
Kämpa gumman, kämpa för allt vad du är värd. Du vill inte ner i skiten igen, du kommer klara det här!
Massa styrkekramar! <3
Jag förstår precis vad du menar. Sen måste jag säga att jag tycker bloggar är en annan sak, det är väldigt valfritt att gå in på dem. Jag tycker bloggar är ju som dagböcker på internet där man har rätt att uttrycka precis vad man vill. Det jag är emot är egentligen hela kulturen med grupper på facebook, instagram pro-ana forum. Sen är det ju självklart MITT val vad jag går in på när det gäller alla dessa sociala medier. Så fortsätt skriva precis som du gör och vad du vill, det är ingen kritik på det sättet. Hoppas saker och ting blir bättre för dig snart, har följt din blogg så länge nu och önskar verkligen bara att du kunde få må bra. Men det är ju inte så lätt tyvärr. Kramar
Du måste prata med behandlaren om det där.. Hela grejen dock att skriva matdagbok är att kunna reflektera och se. Se att de man äter faktiskt INTE är tillräckligt, se hur mycket man tränar o.s.v.. Men ja, det är jobbigt och det är vad man måste se. Jag vet att du är stark, ge inte upp snälla. GE INTE UPP. Även fast vi aldrig har träffats så har vi ett bra band du och jag, tycker jag. Vi kan diskutera, prata och vi måste verkligen ses framöver! Stå på dig, du är bättre än äsen, du är inte ätstörningen - ätstörningen tar över dig. Gå emot den, gör precis tvärtemot hur ont det än gör. Det går att bli frisk, man måste bara vilja själv och jag vet att du vill och jag vet att du kan! Jag var livrädd jag med, trodde att jag skulle rasa upp i vikt, bli tjock, ful, grotesk. Blev jag det? Nej. Jag kollar tillbaka på bilderna när jag var mindre, inte lika liten som jag var som minst, men tillräckligt liten. Jag såg inte hur liten jag var, jag såg inte hur smala mina ben var.. Hur smal jag var. Jag kände mig tjock, grotesk, äcklig. Nu då? Jag känner mig tusen gånger mindre nu än då, jag känner mig nöjd och blir nöjdare varje dag. Allting handlar om att äta tillräckligt för att hjärnan ska orka tänka.. För att den ska se vad som är fel. Det kan ta tid, det kan gå fort.. Jag kan t.o.m. nu känna mig benig emellanåt, jag hatar mina armar som är som nå jäkla skelett.. Men då? Då tyckte jag de var fettklumpar.. Du ser hur hjärnan kan spela en ett spratt, så snälla.. Försök, för min skull..
Sv1: Din kommentar om myskläder! Ja, myskläder är fett najs ibland - älskart! Jag hatar egentligen att gå runt i jeans.. Dels för att jag aldrig hittar de där perfekta utan hela tiden avskyr de jag ser. De sitter aldrig bra.. De enda jag har som sitter bra är mina Dr. Denim, ett bar "jeans tights" nästan, egentligen. As sköna! Sitter som en smäck! Sjukt snygg rumpa får jag i dom.. ;)
Vet du vad? Din kropp kan bara bli snyggare.. 5-10 kg kommer inte göra att du blir en fettklump, tro mig.. Dessutom tränar du mycket ändå och du har muskler. Bara för att man går upp i vikt betyder det inte att kroppen blir ful/ fulare eller att man blir "rund". Det borde du veta.. Även fast du inte lägger på dig muskler i detta fallet så kommer mycket ändå vara en uppfyllnadsvikt för både du och jag vet att du inte äter ordentligt just nu..
Nej, jag har tänkt testa! De borde ju gå att koka ett lass löskokta och ha de i kylen. Visst, de kanske inte är lika goda som när de är nykokta men ibland är det stressigt på morgonen.. Visserligen tar det ju tid för mig att koka min gröt också men äggen tar ju oftast några minuter till.. Dock var det asgott att hacka ner mina löskokta ägg i gröten i morse, hahaha! Och nykokta ägg är ju.. Underbart!
Jag vet hur du känner.. Jag har ångest över andra grejer än mat i nuläget. Jag bryr mig inte så mycket nu, alltså.. Jag kan lätt käka godis osvosv för nu vet jag att jag kan det - jag vet att jag käkar bra mat annars och vad skulle då lite gott göra en helg? Ingenting. Allt handlar om balans.. Man behöver ju inte trycka i sig godis/ onyttigheter varje dag, hela tiden.. Inte ens varje vecka! Är man sugen en helg så ska man ju kunna göra det, men nog om det. Jag har ångest över skolan, stor prestationsångest. Vågar inte lämna in arbeten för att jag är rädd att de ska vara så himla dåligt.. Jag vågar inte uttrycka mina åsikter för att jag är livrädd att folk ska argumentera emot mig och få sin egna åsikt att stämma, inte min åsikt. Även fast jag står för den så ja.. Jag har ångest över livet i sig, med massa problem runt om kring.. Min psykolog frågade mig förut om jag var deprimerad, jag tror tusan det.. Men jag vill inte acceptera det, därför vill jag inte bli medicinerad eller. Jag förstår precis vad du menar, det gör saken ännu värre i ditt fall.. Man får försöka göra det bästa utav situationen. <3
Ja.. Så hade jag förut.. Hetsätningar i mitt fall.. Det kunde ha o göra med att jag hade gått upp något kilo; nu är jag tjock så nu kan jag hetsäta en himla massa för jag är ändå tjock och ful! Typ.. Eller om något i privatlivet sket sig så åt jag massor för att bedöva mina känslor.. Men de gjorde ju bara saken värre. Ibland är kroppen så, att man äter och blir hungrig ändå. Antingen åt man för fort eller så är man bara mer hungrig, värre än så är det inte. Vissa dagar är man extra hungrig, tyvärr.
Ah! Nja, jag åker mest bara in där för att shoppa lite osv ibland.. Uppsala är en fin stad!
Har funderat på att göra typ zucchinilasagne eller något, de sägs ju vara gott! :) Eller ja, vegetarisk lasagne då.. ;)
Benpasset var rätt mört, fast de är alla mina pass egentligen. 10 set marklyft är inte att leka med heller, hahaha..
Sv2: Gah, städa måste jag göra! Mitt rum ser ut som ett BOMBNEDSLAG. Jag skulle städa för längesen men heh, ja.. Så blev det inteeee!
Ska absolut höra av mig om klättring! :) <3
Har ni diskuterat dagvård, där du äter tillsammans med andra det som serveras helt enkelt? Förstår om det kan låta ångestladdat och samtidigt behöver du då inte fundera så mycket kring om/när/vad/hur mycket/ lite du ska äta.
