Fredagmorgon klockan nollnionoll ringer väckarklockan. Jag är trött, jag är faktiskt jättetrött. En kaostorsdagkväll slutade på akuten med nya stygn. En av dom finaste sköterskorna. Hon som varit med mig dom senaste sju åren underer mina turer där. Så, jag är trött, klockan är fem över nio och jag jobbar på att få upp ögonen och inse varför jag ställt klockan. Det är för att hinna med att lämna blodprov innan klockan blir tio. På grund av dygnsvariationen står det på remissen. Upp och borsta tänder, på med kläder och ut på cykeln. Vevar på, det känns i låren när man är trött och nyuppstigen.
På lab träffar jag en duktig stickare, dom brukar vara det när dom är bio.med.analytiker. Jag lägger fram remissen och berättar att jag redan tagit proverna en gång men att min något förvirrade sjuttiotreåriga läkare skickat ut allt en gång och till och att jag inte ens orkar försöka fråga honom om han gjort det avsiktligt eller om han helt enkelt glömt att han redan gjort det och inte är kapabel att kolla igenom min journal för att se att han fått svaren. Hon ojar sig och svär över sjukvården. När jag berättar att proverna ska tas som en del i en utredning jag väntat på i två år bara skakar hon bara på huvudet. Så pratar vi politik och skattelättnader som enbart gynnar folk som redan har pengar och hur hon egentligen ska gå i pension nästa år men inte kan för hennes pension skulle nätt och jämnt täcka hennes hyra. Hon har en treårig högskoleutbildning och fyrtio års heltidstjänst bakom sig. Nu bor hon ensam och har inte råd att gå i pension. Hon funderar på att flytta tillbaka till Polen som hon lämnade som nittonåring. Inte för att politikerna är mycket vettigare men för att det inte går ut lika mycket över låginkomstagarna. Hon säger att hon kan leva ett betydligt bättre liv där som pensionär. Så ser det ut och jag håller med henne om att det är vansinne. I ett välfärdsland som det här ska det inte behöva bli så.
Färdigtappad och tillbaka på cykeln hem igen känner jag hunger. Jag orkar inte ens ha ångest. Jag är för trött och klockan är ändå tio så det är dags för frukost för ett tag sedan. Kommer hem, tömmer toalådor med en busig Alinda som försöker hugga tag i plastpåsen. Kokar tevatten och busar iller med ena foten. Multitasking.
Äter frukost framför datorn, en burk kvarg med en banan och en nektarin på. Den stora koppen med te till. Den som rymmer närmare en liter. Blir sittande, läser bloggar och lyssnar ett par varv på den nya skivan. Winnerbäck.
Två timmar senare är jag redo för en löprunda. Trots att solen skiner och det är lagom varmt tar det ett tag innan jag har övertygat mig om att det blir bra att ge sig ut. Det blir en övervägande tung runda. Stundtals känns det som krypfart på det hela och benen tycks väga som två betongklumpar. Efter trettiofem minuter när jag nästan är hemma igen släpper det. När jag tittar på sluttiden och tänker hur långt jag sprungit inser jag att det inte är särskilt mycket långsammare än mitt normaltempo. Det kändes bara tungt. Så är det ibland och aldrig är jag så nöjd över att ha genomfört det hela som när det känns sådär. Som en seger att jag tagit mig runt och inte bara gett upp när det tar emot. Jag är annars mycket för sånt. Att ge upp om det inte blir exakt som jag vill eller förväntar mig.
Hemma igen är jag svettig och varm och det är dags för lunch enligt klockan. Jag är inte våldsamt hungrig men vet att jag måste. Tonfisk med senap och persilja, massor av majs och så en stor tallrik med goda grönsaker, selleri, äpple, morot, paprika och tomat. Jag sätter mig i sängen med datorn. På med musiken igen. Om och om igen. Tar det ganska lugnt. När maten är uppäten är det dags för dusch. Tvättar håret och försöker komma ihåg när det gjordes senast. Det går inte så bra. Känns som länge sedan när man drar händerna igenom det i alla fall.
Hör av mig till Jonathan och frågar när vi ska ses. Han har inte tagit bilen halvvägs som han brukar och jag får panik av tanken på att åka kommunalt hela vägen fram och tillbaka så han lovar att komma hem direkt efter jobbet och hämta mig och bilen. Jag lugnar mig. Får ett ryck och bestämmer mig för att göra något av svartkålen som bara kommer bli liggande annars. Pesto låter gott. Hackar och förväller svartkål. Mixar med olja och rostade solrosfrön och en ansenlig mängd vitlök. Det smakar gott, det lilla jag smakar, får ju inte äta mellan målen. Så ringer han och är plötsligt nära. Jag får bråttom och blir stressad och det flyger pestorester runt mig när jag skyndar mig att få ner det i burkar och få in allt smutsigt i diskamskinen. Får ont i magen av stressen.
Får med mig hans mellanmål och sjukvårdsväskan och så skivan och hastar iväg för att möta upp honom vid bilen. Glömmer mitt mellanmål, får vända igen och hämta äpplet. Det visar sig att vi inte hade så bråttom. Han hinner till och med hämta ut ett paket med skor han beställt. Jag försöker få ner stressnivån och äter mitt mellanmålsäpple. Svenska äpplen är inte dumt alls. Jag äter minst ett om dagen nu. Helst fler.
Träning med handbollspojkarna. Dom är inte jättemånga och vi är bara tre av fem tränare och jag hittar lite ork och engegerar mig mer än sist. Visar, pratar och korrigerar och berömmer. Efteråt är jag helt slut. Det är som att någon kört en bulldozer över min hjärna.
Jag behöver titta på skor. Jag har fått vansinniga skavsår av dom som passar bäst nu under hösten och behöver något att variera med. Funderar på om det kanske går att hitta några mer vanliga skor. Som inte är träningsskor eller ute och lufsa i skogenvarianten. Något som gör att jag inte känner mig som ett
mufflonfår i en kanot när jag går på stan. Jag provar faktiskt ett par fodrade converse. Dom är helt okej. Fin färg, en vinröd variant. Fast det slutar som det alltid gör. Jag hittar ett par praktiska skor som faktiskt är gjorda för fötter. Folk som tycker att converse är sköna, på riktigt, har nog inte provat ett par välsittande joggingskor eller vandringskängor. Eller så har dom extrema plattfötter med märkligt formade tår. Jag köper ett par trailrunningskor med goretex. Det är så jag funkar. Det är ju praktiskt. Jag gillar inte att bli blöt om fötterna och så kan jag använda dom när jag springer i snöslask. Dessutom känns det som att någon konstruerat dom med mina fötter som mall.
Vi handlar mat. Grönsaker. Och så chips och godis. För Jonathan är sugen på chips. Och jag kanske är sugen på godis. Vi kommer hem. Jag har inte ätit middag och klockan är nio. Jag äter kvarg med banan och vindruvor. Räknar vindruvorna när jag skär upp dom. För jag skriver matdagbok. Dricker en stor kopp te till. Under tiden härjar den lätt överenergiska herr Zombie runt och vill gå ut. Skuttar och kraffsar och springer runt. Står vid dörren och tittar hoppfullt upp mot handtaget som om det skulle öppna sig alldeles magiskt så han fick gå ut. Jag sväljer ner det sista av mitt te och klär på mig. Dom nya skorna invigs. Jag och Zombie promenerar med rätt god fart i en halvtimme, sedan röjer han en stund hemma innan han kommer till ro och slocknar.
Jag kokar mera te. Delar upp godispåsen i två skålar. Sedan tar jag både godisskålen, tekoppen och chipspåsen och placerar mig framför datorn igen. Äter upp godiset. Runt hundra gram. Äter en del chips. Kanske femtio gram. Dricker upp tet. Får brutal ångest. Av typen dunka huvudet i väggen och skär mig sönder och samman vad fan pysslar jag med. Jag åt för att det smakade bra och jag var sugen men det spelar ingen roll. Inte heller spelar det någon roll att jag gjort det massa gånger förut. Jag mår ändå som en manglad sjöstärna impregnerad i kobajs.
Försöker sitta still, vänta. Det går inte. Jag får med mig Jonathan ut och vi går i fyrtiofem minuter. Skorna är fortfarande sköna, ångesten är fortfarande hög. Jag orkar inte gå och lägga mig för jag orkar inte slappna av och känna för jag orkar inte må som jag gör. Så jag sitter här.
