uppfortsomfan

Det bara osar negativitet.

Ska jag ens gå in här och kladda ner den offentliga världen med ännu mer av min skit? Sprida mina negativa tankar med dyngspridare omkring mig? Så funderar jag.

 

Seadn inser jag att jag inte har någon annanstans att göra av allt.

 

Inser att min ångest är min att bära och jag orkar inte bära, kan inte packa den tillräckligt bra. Den petar mig i ryggen och rymmer ur väskan. Jag bubblar över av ångesten. Jag gör faktiskt precis allt jag kan för att inte skada mig konstant. Min motivation är att jag vill kunna träna och jag orkar inte svettas ihjäl i långärmat och långbyxor. Att visa ärren gör jag normalt när jag tränar. Men inte nya färska sår. Det är för mycket. Det är mitt ansvar som psykidiot att skona andra från den biten.

 

Snart är det kallt i klätterhallen och jag kommer frivilligt att dra på mig både fleecetröja och mössa.

 

Jag är livrädd för jag är helt säker på att jag bara går upp i vikt. Jag förmår mig inte att äta kvarg till frukostfrukten varje dag ens längre. För den där förbaskade vägningen på mottagningen. För att jag inte ska väga mig hemma. För att inte skada mig. Jag är så bittert jävla förbannad på min kropp. Jag bara känner hur jag kommer hata mig när jag väger mig på torsdag på capio och har gått upp. Hur ska jag orka igenom ett anhörigsamtal efter det? Efter chips och choklad. Jag orkar ju inte ens sådana i vanliga fall. Det är är första gången sedan jag låg inne på psyk för sju år sedan som jag ens går med på att ha med Jonathan.

 

Mitt liv kan gärna få gå och hoppa från en bro.

 

 

finaste du, det är bra att ibland lätta på trycket. Att bara skriva av sig, självklart ska du göra det. Det påverkar inte världen negativt, jag lovar <3

sv: Jag kommer nog aldrig bli en välkänd självskadepatient för jag vågar inte be om hjälp. Istället går jag med alldeles för djupa sår som aldrig ses om. Det är farligt, kanske. Men så länge de inte blir infekterade får jag skylla mig själv. Kram på dig finis <3

Kanske du kan täcka såren med svettband? Eller någon slags linda? Vilken kvarg tycker du är godast? Jag har hört att icas lättkvarg ska vara god. Funderar på att äta kvarg med flingor till frukost nån dag. Fast kvarg är så tjockt. Men kan ju blanda med vatten... Har nog inte ätit kvarg sen i april.

sv;
Åh vad kul att du tycker det :D Månkakor är kakor som är en tunn deg, på något sätt, med en tjock fyllning som kan bestå av t.ex. gula bönor, olika frön, saltinlagda äggulor m.m., söker du på månkakor kan du få hitta massor! Jag är inte så kunnig angående det ^^

Tacktack, min tävling gick inte speciellt bra men ingenting jag kan göra åt nu ju. Oh det kan jag tänka mig! Jag tycker det verkar så himla kul att klättra, men det enda jag klättrat är klätterväggar i lekform i t.ex. lekparker :) Skulle inte tacka nej till att testa något större.

Nej, det är hemskt oavsett vad. Hur mycket hemskt finns det någon knapp skillnad på när man väl känner ångesten. Åh vad omtänksamt av dig. Jag hoppas och att du som småningom alltid kommer slippa ångesten...

Att skriva underlättar. Känner du att du behöver det ska du absolut inte ha dåligt samvete, allt som gör saker & ting lättare för dig är bra.
Förstår att färska sår inte är roliga att visa upp & eftersom jag aldrig har lidit av självskadebeteenden vet jag tyvärr inte riktigt vad man kan göra åt det...
Försök att inte tänka på den jävla vågen, den gör mer onytta än nytta enligt mig...
Sv: Jo sant, men för mig skulle underkänd vara lika med slutet. Jag skulle känna mig så vidrigt värdelös så det inte är sant...
Kram! <3

Här får du skriva av dig hur mycket du vill. De som inte orkar läsa får helt enkelt välja att lämna din sida i så fall♥

Nej att visa upp nya ärr är ingen höjdare. Jag är så glad att jag kommit ifrån att skära mig (skadar mig på andra sätt istället). Men samtidigt ska du inte skämmas, du kan inte rå för att du mår som du mår.

Hoppas anhörigmötet går bra♥

Jag håller med Patricia. Det är din blogg, du ska inte anpassa dig efter "borden" och "måsten" här. Här skriver du, om det du vill och behöver.

Haha ja, man kan fundera. jag har tack och lov en psykolog som inte tycker jag ska vidare. Än i alla fall. De tänker så jävla konstigt inom myndigheter. Hur ska du klara arbetsträning? Hur ska jag klara det? Hur ska vi klara det..?

Fattar inte heller. Jag börjar en ny behandling nästa vecka och vet inte hur jag ska ta mig an den, den kommer bli svinigt jobbig. Behandla ämnen jag aldrig tagit itu med, aldrig tänkt på utan alltid sprungit ifrån bäst jag kunnat. Dessutom ny arbetsplats, nya människor, nya rutiner..?
kramar