uppfortsomfan

Hjärnan står inte still. Det kryper i kroppen. Varje andetag känns som att falla en bit, sådär så det pirrar i magen fast inte positivt och mer i bröstet. Blicken flackar mer än vanligt och jag gräver in naglarna i armen. Försöker andas lugnt. Ångesten hotar att rämna mig mitt itu och rinna ut som glödande fräsande lava.

 

Flodgris hårt i ena handen.

 

Framför mig sitter hon och ställer frågor. Ser inte att jag är på väg att falla samman och jag kan inte förmå mig att säga hur illa det är.

 

Jag ska berätta vad jag vill och tycker om. För det ska ta plats i mitt liv. Mer plats. Jag vill ju inget. Mer än att vilja. Jag uppskattar ju inget. Inte sådär så det känns riktigt. En del stunder men inte så att det överlag är saker jag har gjort tidigare som borde ta mer utrymme. Jag har aldrig gjort mer än träna, gå i skolan och ta mig från punkt a till punkt b. Läste en och annan bok.

 

Livslust. Säljs det på burk?