uppfortsomfan

Det känns som behandlingen kommer knäcka mig och att inte gå igenom det kommer ha sönder mig precis lika mycket. Allt gör verkligen ont. Att äta, att inte äta. Skriva ner maten. Vägas.

 

Gjorde snabbt ednos och madrs idag (skattningsskalor) och kunde knappt läsa vad som stod för ångesten fick min koncentration att helt försvinna. Jag kunde inte se vad det stod, eller, inte få ihop det till ett sammanhang. Dessutom har det här med att skriva ned vad jag äter och visa för någon fått mig att dra ner på maten. Jag mår verkligen dåligt av att behöva visa upp allt jag stoppar i mig. Jag går faktiskt till och med ner lite i vikt. Det bemöts med måttlig glädje om man säger så. Och jag orkar inte ens känna mig orolig över det. Jag borde nog. Blir det för mycket åker jag ju på näringsdrycker och annan skit jag inte orkar med. Men det är lugnt. Jag åt just choklad. Och orkar inte med mig själv för jag får sådan ångest.

 

Sitter och sträcklyssnar på samma låt på repeat, för att få mig att fortsatt orka andas. Finnas, tänka. Stå ut.