Om en ångest som lamslår
-Det går bra nu, luften känns lätt att andas.
Jag känner igen mig så otroligt. Ångesten som alltid är där, kväver, och att försöka stå ut, göra det rätta. Likförbannat är ångesten kvar, och att den inte kan döda känns snarare som ett problem. Supernegativ kommentar, ja.
Kram.
Det här med att vågen säger "tjoff" är ingenting alls, egentligen. Det är inte direkt så att du går upp 3 storlekar och inte kan ha dina kläder, eller hur? Om vågen skulle visa 1-2 kg upp så finns det många förklaringar. Vätska, mens, mat i magen, tarminnehåll och så vidare. Det vet du själv. Jag har ju själv varit så himla bekväm i att äta det jag äter, rädd för att "gå upp i vikt" på annan mat. Men grejen är ju att man inte gör det, det är bara vad man tror. Jag vet att du skrivit många gånger att du har lätt för att gå upp i vikt men jag tror, helt seriöst, att det är BULLSHIT rent ut sagt, helt ärligt. Förlåt om jag låter som en "du har fel - jag har rätt".. Men du kan omöjligt gå upp utav normalt med mat, så är det bara. Man ska kunna äta normalt och må bra, inte äta lite och må dåligt. Man ska orka - men de verkar som att du bara har ork till det primära + träningen du känner för? Du kanske borde ta det lugnt istället? Skita i träningen ett tag så att du orkar..? Bara ett tips.
Man måste kämpa och ta sig igenom det svåra för att komma till en ljuspunkt. Du KAN precis som många andra gjort det. Du är inte ensam om att inte vilja vara den du är.. Jag mår precis som du, ångest i varje steg. Göra saker hela tiden för att hålla den borta. Skulle vilja byta mitt liv med vilken jävla frisk människa som helst - jag är trött på mat, kropp och ångest. Men vet du? Jag vet att vi kommer ur den här skiten sinom tid - jag vet.
Sv: Jag skulle jätte gärna ta recept på något gott bröd att baka! :)
Inte kanske, man behöver mat. Man behöver även äppelkaka och choklad ibland för att överleva - för att låta sinnet och huvudet få sin njutning. Jag tvivlar starkt på att du äter "äckliga mängder", tvivlar starkt. Jag är också less på mat men jag äter för att jag vet att man måste äta för att orka, för att överleva, orka träna. Men ibland önskar även jag att aptiten kunde försvinna, för en gångs skull, i alla fall någon dag.
Fast det är ju aningen närmare till Stockholm ändå. 38 minuter med tåg kontra 45 minuter med bil till Uppsala.. :)
Förlåt Hanna, jag menade inte att komma med pekpinnar om trötthet och mat. Jag vet ju hur utmattande det är med ständig ångest. Min trötthet har ju också funnits där innan ätstörningen, tror jag.
Du verkar vara en så fantastiskt fin människa och det gör mig otroligt ont att du har det så jävligt.
Jag känner igen mig så himla väl i din beskrivning av den ständiga ångesten. Och du får spy ur dig hur mycket galla du vill!
Det är kanske så, att du som jag, egentligen behöver väga lite mer än vad vi gör för att må bra? Och så länge vi ligger under den vikten kommer vi ha aplätt att gå upp.
För mig är det definitivt så och jag vet att min kropp helst vill ligga på ett lite högre bmi. Att vara precis på gränsen eller ens i undre halvan av "normal-bmi" är inte tillräckligt för mig och så länge jag försöker göra det strävar kroppen uppåt. I friskare stunder kan jag se att det där är en kamp jag aldrig kommer vinna och att jag aldrig kommer kunna vänja min kropp vid en lägre vikt. Det är ju också det som gör mig så skraj och får mig att vilja ha en buffert viktmässigt, jag går ju ändå upp så väldigt lätt. För det gör jag verkligen, men det stannar av när jag nått den där högre vikten som min kropp vill ligga på. Där kan jag äta hur som helst utan att det händer så mycket. Men det är så svårt att acceptera att min kropp vill ligga i övre spannet av normalvikt.
Nu blev det rörigt igen, men om jag lägger ribban för högt blir det inga kommentarer eller inlägg alls ... ;-)
:(:(:(
Det är okej att må dåligt, oavsett om det är logiskt om man ser objektivt på det. Även om det är jobbigt så har du all rätt att må så.
Haha ja de är lite charmiga de små liven.
kramar
