Om jag varit mer deprimerad kommer jag inte ihåg när det var.
Hej.
Jag har liksom gett mig av ifrån rymden av internet som du kanske märkt. Kikade in en snabbis nu, trots att allt i min kropp säger "näääää, gå därifrån!" så ville jag kika in och se hur du har det.
Och, när jag läser ovan. Så tänker jag på en sak min man sa till mig för ett tag sedan.
"Du är inget uställnings exemplar."
Nä.. det är jag inte. Tänkte jag.
3 veckor senare förstod jag innebörden av det. Hur världen lurar en (och en själv) att tro att man behöver vara utan skavanker och äga en viss siffra på en fyrkantig material sak på golvet. Är det inte vansinne så säg?
Jo. Jag vet ju att du vet det med.
Men för mig var det något som insågs häromdagen.. jag är inte ett utställnings exemplar. Jag är till för mig och kanske en till. Men ingen ska granska mig. Allra sist, jag själv. Bara mentalt.
Babblar och ballar ur. Men tror att du som vanligt förstår hur jag menar. Tänker på dig.
Ps: Svar på en gammal fråga, jag drömmer sjukt detaljerat ska du veta. Det är ifrån nätterna mina bästa ideer till boken kommer ifrån :)
sv;
Det borde du prova! Jag älskar det och hoppas du också gör det :D
Ingen orsak, jag hoppas det hjälpte dig om ens med ett uns :)
Nu har jag, äntligen, fått lite lugn i själen. Nu kan jag svara på din otroligt gamla kommentar! Men först och främst kommentera ang. ditt inlägg.
Att se vikten är otroligt viktigt för dig eftersom det är ångestframkallande. Det är som för mig - jag måste våga unna mig "gott" då och då så att ångesten försvinner. Det betyder inte att jag ska äta godis varje dag eller äta "onyttigt" varje dag. Det räcker med att jag vågar 1 gång i veckan, 1 gång varannan vecka, bara jag gör det. När jag känner att "men det här är ju inte farligt!" då kommer jag inte behöva fortsätta. Då vet jag att jag kan, då och då, unna mig gott, utan ångest. Det är som för dig och väga dig - För varje gång du väger dig och ser vikten kommer ångesten att minska. Du kommer kolla, acceptera med tiden och förstå. Du vet vart jag vill komma och jag vet att du kan. Du måste bara motstå ångesten, motstå att äta mindre och träna mer. Innerst inne vet du att vikten inte har någon betydelse.. Innerst inne vet du att du är perfekt som du är, vare sig vågen säger x eller y. Gah, jag vill träffa dig. Bara sitta, prata. Tror vi har mycket, mycket gemensamt ska du veta. Träningspass tillsammans någon gång kanske?! Skulle vara grymt kul att testa klättra.. Ser så kul ut..
Sv1: Nja, de var blåbär! Men russin är gott de med ;) Särskilt gröt med banan, russin och honung - munorgasm <3
Sv2: Svarar på din kommentar som du skrev för 10 dagar sedan, jag ber om ursäkt för sent svar.
Du är verkligen som jag.. Jag blir rastlös så fort jag inte har något att göra! I torsdags skulle jag ha kört crosstrainer intervaller med en vän.. Tror du då inte att jag vaknar med halsont? "Äsch de går över! Bara tillfälligt nu på morgonen.." Ack så fel jag hade. Ingen träning, inte sen i onsdags. Ont i halsen tors - fre och förkyld/ slemhosta sen i lördags. Vet du hur rastlös jag är?! Jag MÅSTE göra något.. Pricken över i:et kom idag; promenad, ja men de orkar jag.. Vädret: spöregn. FML.... Men tiden har gått fort idag, så det är skönt. Jag kan dock inte ta det lugnt hemma, inte alltid.. Jag kan inte ta det lugnt någonstans. Är jag borta stressar jag ALLTID och mår dåligt. Det är därför jag måste försöka åka bort så fort jag har tid och kan. När jag är borta sitter jag på helspänn hela tiden: när ska vi äta, när ska jag hem, när får jag komma hem till min trygghet, vad ska vi äta hos henne då, hur blir det i kväll, vad händer nu.. Jag måste försöka varva ner och ta det lugnt men så svårt det är! Jag ser suddigt, allt blir dimmigt.. Jag känner mig verkligen som i en bubbla när jag är borta eller ute. Jag lägger upp en fasad; varför? För att jag tänker på vad alla runt omkring mig tycker och tänker om mig.... Jag är rädd för att folk ska tycka att jag är tjock, att jag är ditten och datten.. Går på helspänn, försöker kolla i marken eller enbart på min vän.. Jag måste bli bättre på att acceptera att "Det här är jag och jag är fan snygg som jag är! Jag skiter fullständigt i om Nisse tycker jag är ful som fan, alla tycker olika. Kalle och Ola tycker kanske jag är snygg som fan!" - du förstår. Alla tycker ju olika.. Och nu svävade jag ut totalt, hehe. <3
Fyra gånger kanske är lite väl att bli ifrågasatt. Jag kan förstå på ett sätt, egentligen. Jag vet att min psykolog kunde fråga mig flera gånger också och till slut kom jag ju på att ena delen av mig vill - andra inte. Ena delen är livrädd - andra är lugn. Man är delad, du känner nog igen känslan. Man ska ju inte studsa utav glädje inför utmaningar, jag menar.. Om jag får en utmaning att jag ska äta en bakelse med en vän t.ex. så kommer ju inte jag "WOHOOO JAAA FAN VA NICE" jag lär ju typ sitta där, kolla ner, se livrädd ut och säga "jag ska göra mitt bästa" eller något.. Att skriva matdagbok är jobbigt för många så varför ska du ens visa glädje inför de? Hmm. Men jag förstår exakt hur du känner! Jaha.. Ja alltså they got a point there, i och för sig.. Men dricker jag saft/ kaffe/ té mellan måltider är jag lik förbannat hungrig som en tjur vid maten, hehe.
Åhå! Ja men de blir ju lite tuggmotstånd med hela havregryn! Kanske att fibergryn blir aningen mer då de är hårdare! :D Ja men vetemjöl + rågmjöl eller andra alternativ är ju toppen :) Jag brukar ju inte baka bröd direkt.. Jag är livrädd för det faktiskt. Dels för att det ska bli fel och dels för att jag är kalorifreak. Gör jag bröd så vet jag ju inte hur mycket den innehåller och så vidare.. Men det är ju det jag ska jobba med också, heh.
Stora kramar på dig vännen! Tänker på dig.
