Att tvingas se
Jag har fortfarande inte fått den där ansökan till försäkringskassan ifylld. Det går inte att hitta formuleringar. Jag har tänkt så många gånger att nu, ikväll, imorgon så ska jag göra det, bara skriva. Det har inte blivit av.
Jag tror att en del av problemet är att när jag skriver en sådan ansökan och ska förtydliga varför jag inte kan jobba så tvingas jag se, på papper, hur sjuk jag faktiskt är. I vardagen intalar jag mig mest hela tiden att det inte är så illa. "Visst jag gnäller men egentligen är det inte så hemskt, jag är bara klen." "Jag kan ju faktiskt både åka tunnelbana och handla mat och dammsuga". Det är sant, men det är inte hela sanningen. Jag kan åka tunnelbana men det är också ett kraftprov. Det suger kraft av mig, kraft jag egentligen inte har. Det kräver att jag har något att distrahera mig med, att jag är beredd på att gå in och jobba med mig själv för att stå ut. Saker som kräver energi. Jag kan åka tunnelbana för jag kan välja att göra det när jag har bättre stunder. Jag slipper åka på morgnarna som jag hade behövt om jag hade jobbat. Morgnarna är hemska för mig i kollektivtrafiken.
Allt sånt där tvingas jag se svart på vitt. Bokstäver på papper. Jag måste se att jag är långt ifrån frisk. Att det finns många saker och situationer som jag inte kan hantera på ett vettigt sätt.
Vi städade ur kylskåpet idag. Det var uppenbarligen för länge sedan.
Kommer inte ens ihåg när jag gjorde mig av med min gamla analoga skruttkamera.
Kommentarer
Postat av: Sessie♔ᴳᴽᵀᴱᴮᴼᴿᴳ
Jag är glad att du i alla fall kan ta dig någonstans. Jag kommer knappt utanför dörren om inte sambon är med. Visst, jag går ut med hunden på promenader, men jag håller mig ganska så i närheten av där jag bor. Två gånger under alla år som vi bott i Gbg har jag åkt kollektivtrafik helt själv. Jag kan inte gå och handla själv, jag vågar knappt betala själv i en butik för bara en sådan enkel grej ger mig fruktansvärd ångest. Att livet ska vara så svårt.
Trackback
