uppfortsomfan

Jodå. Typ. Eller, absolut rent fysiskt.

 

Jonathans semester tog slut igår. Första dagen ensam på evigheter. Ensamt. Väldigt jobbig. Har inte alls mått bra under sommaren, mycket skyhög ångest. Undantaget var väl dom där nästan två veckorna i sarek. Jag var inte strålande sprudlande och helt ångestfri men det var betydligt mindre dåligt. Sen tokdök jag ju när jag kom hem, såklart. Det är ansträngande att hålla igång konstant i tretton dagar. Men det verkar också vara det enda som kan lindra ångesten något, konstant aktivitet. Hela tiden i rörelse. Vilket jag inte orkar. Moment tjugotvå kanske det kan kallas.

 

Ökar medicin och fick förra veckan en extra tablett som är direktverkande tillskillnad från depotkapseln jag haft innan och den sista nya där gör mig tokigt illamående i ungefär två-tre timmar varje morgon. Har läkartid imorgon så vi får väl se hur det blir framöver. Hjälper gör det i alla fall inte. Gjorde ett test igår hos psykologen. Det tråkigaste någon kommit på tror jag och det är väl lite av poängen, svart skärm och så kommer det upp en vit bokstav i mitten med ojämna mellanrum. Man ska trycka på mellanslag så fort man kan efter alla bokstäver utom x. I tretton minuter. Plågsamt tråkigt. Men, det gjordes för att se att inte medicinen har mer effekt än jag själv kan känna av och så var nog inte fallet. Även om jag var bra sett ur en aspekt (var bra p åatt hänga med i tempoändringar, såklart, då händer det ju någoit!) så var jag ouppmärksam, ofokuserad och lite långsam och hade många feltryck dvs. missade att trycka eller tryckte på x.

 

Sarek för övrigt. Det får bli ett inlägg för sig själv. Dels har jag inte bilderna på den här datorn och dels behöver det få stå för sig själv. Det var, fantastiskt. Finns inget annat ord. Naturen är helt otrolig och vandring är så rätt för mig.

 

Så, vi kom hem. Packade upp, städade lite och hämtade sedan senaste tillskottet i illerflocken. Bengtson. En söt liten illerhona som väger runt ett kilo, är pastellfärgad (beige på svenska=p) och har på tok för stora och spetsiga öron. Övriga illrar har tagit emot henne med blandad entusiasm. Meja har överhuvudtaget inte visat en enda reaktion och det är det som räknas mest. Hon påverkades otroligt negativt när vi fick hem Zombie och hur illa det var märkte jag ju först när han försvann och mitt dåliga samvete över det var inte nådigt. Nu är hon hur som helst precis som hon brukar, en fin fröken på sju år med god aptit och en hög aktivitetsnivå även om busandet mer eller mindre lagts åt sidan så här på ålderns höst. Pim som är anledningen till att vi skaffade Bengtson från första början eftersom han behövde sällskap tycker att hon är en fin tjej. Hitills har dom inte lekt ihop men dom sover gärna tillsammans och jag tror att det där kommer att ge sig framöver. Alinda och Belsebub är måttligt förtjusta men det är ändå på en fullt hanterbar nivå. Dom säger ifrån och fräser till och jagar henne lite ibland men det är inga blodiga slagsmål, faktiskt inte slagsmål alls och det har nu gått en och en halv vecka bara så jag är nöjd. Alla illrar beter sig som dom brukar och att dom inte är bundisar från början får man räkna med, det är ju trots allt i vilt tillstånd solitära djur. Jämfört med våra två tidigare introduktioner av nya illrar har det här gått som en dröm.