uppfortsomfan

Idag är jag mest fylld av ångest, kaos och gråtfärdighet. Inte för att jag kommer att gråta, jag är inte i det läget. Jag är för trött, less och uppgiven för att göra det. För mycket sitta och stirra rakt ut i luften för sådana stora reaktioner. Konsten att gå upp i vikt av att smaka av vaniljkräm och mandelmassa. Även fast jag kompenserade på annat håll. Får mig matt, får mig brutalt jävla panikledsen inombords. Jag orkar inte ens försöka förstå hur min kropp inte fungerar. Vätska sägger dom uppmuntrande tillropen. Jag ger blanka fan i om det är vatten, arsenik eller fett är mitt svar. Jag har ännu inte förstått vad detär som skulle vara glädjande och tröstande i att en viktuppgång består av vätska. Den sitter ju där likförbannat. Den syns, den känns, den ger utslag på vågen och i kläderna och inte tusan är det något som försvinner snabbt. Inte på min kropp.

 

Det låter lite som att maten är mitt endaproblem just nu. Det är nog för att det är det enda jag kan sätta fingret på och därför det som det faktiskt går att berätta och skriva om. Övrig skit är helt enkelt så otydlig, jag vet inte varifrån den där överfallande och överjävliga ångesten kommer när den smyger sig på bakifrån och knockar mig. Jag kan inte härleda den till något särskilt så den blir oomtalad.

 

Jag vill bara inte mer.