uppfortsomfan -

Ambitionsnivåer, beröm och att knyta skorna.

För mig är nog en av dom värsta sakerna med att vara psykiskt sjuk att jag får beröm för saker jag inte vill ha beröm för. När någon säger åt mig att jag varit duktig som tagit hand om tvätten, gått en promenad eller åkt och handlat. Det får mig att känna mig helt värdelös. Fullständigt hjälplös. Det är som att någon skulle berömma mig för att knyta mina skosnören eller klara av att bre min macka. Jag har alltid blivit irriterad när någon sagt att jag varit duktig för att jag ätit en normalportion eller låtit bli att skada mig.

Jag varken kan eller vill se det som prestationer. För mig. I min värld är det bara ett misslyckande att inte göra det. Det är normalt att kunna det. När någon tittar på mig och berättar vilken fantastisk insats det var att jag ringde ett samtal känner jag mig nedvärderad. Mindre värd. Som någon form av kolli som ska tas om hand. Som är jätteduktig som kan klä på sig utan att få trosorna utochin.

Jag kan inte ha min ambitionsnivå där. Jag kan inte vara nöjd där. För då ger jag upp. Är det vad jag ska och bör glädjas åt, vara stolt över då slutar jag kämpa och försöka.

Jag vet att jag är hård mot mig själv ibland men jag vet också att jag måste ställa höga krav men jag behöver det för att överhuvudtaget vara motiverad att ta itu med något. Annars blir jag sittande och gör minsta möjliga insats. Jag vet också att andra människor vill ha beröm för liknande företeelser. Jag ser inte ner på dom som vill det. Jag kan se att det kan vara bra och positivt också. Jag kan bara inte känna det för min egen skull. Det är ingen som är en midre värd person för att denne tar emot beröm för en promenad och känner att det är en prestation. Det är rent personligt för mig. Hur det fungerar för mig.

Och jag hatar att få höra att jag är duktig när jag gör sådant jag anser är basic.

2014-02-18 @ 01:31:21 Allmänt Permalink

Kommentarer

Postat av: Helene

Det låter som ett sunt tankesätt. Att du vet att du klarar av mer än vad omgivningen tror. Jag har alltid varit bra på att berömma mig själv, men alltid tyckt att det känns lite fånigt att berömma andra... Kanske delvis pga det du skriver, att jag inte vill få någon att känna sig mindervärdig. Och delvis eftersom att omgivningens ord inte alltid går in, det är ändå vad man själv tycker om sig själv som känns mest i slutändan.

2014-02-18 @ 07:55:07
URL: http://helenesoderberg.blogg.se

Postat av: Silverglitter

Gud vad jag känner igen det. Jag fullkomligt hatar när jag får beröm för att jag typ åker till terapin eller kommer när någon bestämt träff med mig. Jag känner verkligen precis som du beskriver, att det antyder att jag skulle vara helt värdelös och inte klara av någonting. Och hur ska jag hålla motivationen uppe till någonting, om jag som en gång var hyperengagerad lyckad elev sjunkit så lågt att det är bra gjort av mig att ta mig tjugo minuter hemifrån till en inbokad tid?

2014-02-18 @ 08:25:12
URL: http://silverglittrande.blogspot.se

Postat av: Maja

Känner igen det där. I helgen fick jag en kommentar om att "jag omöjligt skulle gå ner i vikt med en sån portion". Egentligen var det väl en normalportion men hjärnan sparkade ju bakut direkt. Jag vill inte vara "duktig som äter". Äta är normalt, det är ingenting jag ska få beröm för, då blir bara ätstörningen glad.
Styrkekramar! <3

2014-02-18 @ 18:24:26
URL: http://nolicedere.blogg.se

Postat av: Johan

Jag tror jag förstår ungefär hur du menar. Kan det vara okunskap på något sätt? lite så är det ju för mig som inte ser ibland. När jag t.ex. har städat, lagat mat, åkt tåg eller vad jag nu har gjort, och folk tycker att "wow, vad duktig du är! Häftigt att du klarar av det på egen hand!". Visst, jag förstår dem också, t.ex. mormor, som alltid är glad för allt jag gör, att jag är ute och reser, far hit och dit, klarar mig själv osv. Jag klandrar henne inte för det, det värmer bara mitt hjärta för att hon bryr sig så mycket, men för mig är det ju vardagliga företeelser som är helt naturliga att klara av. Men hon är fin, min mormor :)

2014-02-21 @ 10:43:44
URL: http://schumacher4ever.blogg.se/

Postat av: MissManic

Jag känner igen mig till viss del, jag tycker att det är jättesvårt att få beröm för basicsaker, som det där med att ta mig till terapin, men ändå behöver jag det för att klara av att åka dit nästa gång.
Svår balansgång det där...

2014-02-22 @ 20:31:00
URL: http://missmanic.se

Postat av: Sessie♔ᴳᴽᵀᴱᴮᴼᴿᴳ

Jag förstår exakt hur du menar! Fast just nu är jag i en fas där jag känner mig duktig över att klara småsaker. För det är inte helt självklart att jag klarar ta hand om tvätten exemplevis.

2014-02-22 @ 22:34:01
URL: http://sessie.se

Postat av: Lissie

Förstår precis vad du menar, jag med. Samtidigt vore det ju inte så kul om ingen gav en uppskattning för att man försöker? Folk säger ju i allmänhet "vad duktig du är!" varje gång man talar om att man tränat eller städat eller vad det nu kan vara som anses lite "jobbigt", du kanske kan försöka se det som sådant beröm? Sedan tror jag det är sunt att ha en annan ambitionsnivå. Man vill ju inte känna sig helt oduglig...

2014-02-24 @ 19:52:17
URL: http://fairlynuts.blogg.se

Postat av: Elin

Hm. ett tänkvärt inlägg. Det där är nog väldigt olika. Jag känner igen mig från hur jag var förr, när jag var lite friskare, i början av min sjukdom/ar. Jag ville och kunde klara så mycket mer än det jag fick beröm för, så jag kände att ingen trodde på mig, om de tyckte att det jag nått min kapacitet vid att ha ätit ett mål mat eller gått på bio. Det heter inte "vad bra du är som gått på bio", det heter "vad roligt att du varit på bio". Tycker jag. :S

Samtidigt är jag i ett annat stadium nu. Där jag suktar efter att att ha gjort något alls. Om någon ens nämner att jag gjort något bra så har jag i alla fall gjort NÅGOT ALLS. Det är liksom svårt nog att ens ta sig upp ur sängen, så att få beröm är skönt..
kramar

2014-03-04 @ 15:19:07
URL: http://www.uturanorexin.blogg.se

Trackback