Depression
Jag är i ett rum fullt av ingenting. Ett rum fullt av tomhet och likgiltighet. Ett rum där ingenting spelar någon roll. Ett mentalt rum. Jag är inspärrad av sjukdom. Jag tränar inte. Jag går knappt ut. Inte om jag inte måste. Jag gråter. Jag stirrar rakt fram. Jag blir överfallen av matthet och tomhet och blir liggande, på golvet, i badkaret, i sängen.
Jag tillbringar dagarna framför datorn och plöjer avsnitt efter avsnitt av greys anatomy. För att kunna stänga av lite till, det sista. Jag lever på mackor, te och frukt. Jag har inte ork eller lust till något annat. Jag glömmer bort att dricka och är yr och trött och har ben som väger hundra kilo. Jag tröstäter choklad för jag orkar inte bry mig.
I nästan tre år har klättringen varit det som drivit mig att äta, att gå upp, att ta mig ut. Det höll nästan tre år. Nu har jag gett upp.
Kommentarer
Postat av: Silverglitter
Jag uppskattar att du trots allt orkade skriva. Jag önskar så otroligt mycket att du mådde bättre, vilket på något sätt känns så futtigt att skriva för det hjälper ju inte. Men det känns ännu mer fel att bara vara alldeles tyst.
Det är en vidrig känsla när man bara kollapsar, blir liggandes var som helst och bara inte orkar resa sig. Hemskt.
Många kramar.
Postat av: fanny
KRAMAR <333
Trackback
