uppfortsomfan

Ensamhet

Stirrar rakt ut i luften. Ser inte riktigt vad som är framför för allt är ur fokus.

 

Tårarna rinnger ner längs kinder och näsan täpper igen. Det är ingen hysteriskt gråt. Det är stillsamma uppgivna tårar som droppar. Det är från det bottenlösa ångesthålet i min själ som det i lugn takt läcker lite.

 

Det är ensamheten. När man varit sjuk ett tag finns det inte längre riktigt någonstans att vända sig när själen vrider sig i dödskramper. Allt är redan sagt. Dom som fortfarande finns kvar är jag rädd om, jag vill inte driva bort dom. Vården... kan inte göra något och anstränger sig inte våldsamt heller. Ensamheten i att sitta framför datorn och ha så ont och vara så ledsen att man inte vet var man ska göra av sig.

 

Jag vill inte ens veta vad jag känner för det lilla som råkar pysa fram är nog för att få mig att vilja ge upp. Det är för mycket nu. Planerar in träningspass, försöker få in fler än jag har möjlighet att orka. Gråter för att jag inser det.

 

Hjälp.

 

 

 

Varma kramar och tankar, även om de inte räcker någonstans nu. En sekund i taget, trots att allt är vidrigt.

Lätt att må d

Lätt att må dåligt av stress... Du måste inte hinna med alla träningspass egentligen.

Stor kram till dig vännen!

SV: Ja, det är skönt att vara igång igen faktiskt :)
Jag ser ingenting. så mestadels blir det intervaller på gymmets löpband. På sommarhalvåret kan det bli någon distanslöptur utomhus också, men i huvudsak är det löpbanden som gäller :)
Apropå tillit så kommer du senare i vår att få läsa om min kommande skidresa. där snackar vi tillit, att kasta sig ut för branta backar och fullständigt lita på ledsagaren som åker bakom, men det är kul :)

Jag ger dig alla de orden för att du förtjänar dem. Varje litet ord. Annars hade jag aldrig sagt dem. så, försök ta till dig så mycket du kan, även om det mesta bara träffar ytan och faller platt till marken.

Kram