uppfortsomfan

Det har tagit emot att skriva igen.

 

Alltså. Jag vet att det är ren välvilja. Att det är så folk reagerar och sånt man säger så jag är inte arg på någon. Men det vore att ljuga om jag sa annat än att det var jobbigt. Men, jag menade verkligen att jag inte vill ha beröm för att jag ätit glassen. Jag vill verkligen inte. Det är inte bara en del av ätstörningen som inte kan ta åt sig att det skulle vara bra. Det är det jag pratat om förut. Jag vill inte vara på en nivå när det är berömvärt att knyta skorna, att äta glass eller att ha på sig shorts på gymmet. Jag vill inte sänka mina krav dit ner för jag blir... om jag inte har högre krav än så ger jag upp och skiter i vilket och försöker inte ta mig högre. Jag blir helt enkelt lite lat och bekväm. Om jag vaknar på morgonen och går upp och klär på mig och har en publik som applåderar mig för detta konsstycke så är det ju vansinnigt lätt att känna sig lite nöjd och sedan pilla naveln resten av dagen. För en del människor är det en bra väg att gå. En del människor kan efterhand när det fungerar höja sina mål och krav och hamna på vad som kan ses som en normalnivå. Jag har svårt för det. Jag är med på att jag ibland har för höga krav och att det är en del av det som bryter ner mig men jag vägrar att gå ner till att ha en glass som något jag ska få beröm för.

 

Sen har vi den delen som är lite ätstörd. En reflektion att ha med sig i framtiden, både för mig (som inte tänkt på det tidigare) och andra är att när och om man ska berömma någon som ätit något "läskigt" så är det inte jättebra att skriva hur bra personen är och sedan avsluta med att man själv aaaldrig hade vågat eller att man inte klarar sånt. Hur mycket man än vill bli frisk så är man ju inte riktigt det i läget när det fortfarande finns saker som är utmanande att äta, det finns ätstörningstankar kvar och det är inte lätt att inte få reaktionen från sjukdomen att man är en dålig ätstörd (nej det är ju ett knasigt uttryck och något som inte finns men ni vet hur det går i skallen). Jag åt den och andra vågar inte, då är jag ju jättefrisk och säkert jättetjock.. ja. Logiken är ju som den är.

 

Förutom det då?

 

Jag har haft besök i helgen av den finaste som finns (tillsammans med flodgrisen och min man=)). Tant P med fluffhund hälsade på och gjorde livet lite trevligare.

 

Och jag mår som vanligt inte bra. Haft mycket ångest, åt lite mer än jag brukar i helgen och det har ju gett mer ångest och framförallt gav det en svälld mage med lätt förstoppning och det toppades med att jag i måndags eftermiddag fick känningar av magkatarren... att ha svavelsmakande rapar är inte häftigt och oron inför hur det utvecklar sig är hemsk. Ibland blir det så illa att jag spenderar en hel natt på toaletten och tömmer ut allt jag har och har man kräkfobi så är det rent överjävligt ohäftigt. Hur som, jag hade turen att ha omeprazol med mig och kunde peta i mig så fort jag märkte av det och med en dos till på kvällen redde det ut sig rätt okej. Jag fick sova sittande och fick därmed inte så mycket sömn. Vaknade med biverkningen från medicinen.. omeprazol ger gaser.. gaser som blir stora gasmoln i tarmarna ger magknip som gör en kallsvettig. Så igår tillbringade jag dagen med att först ha ont hela förmiddagen och sedan vara utslagen av sömnbrist och värme och eftersom magen fortfarande var svullen och öm kunde jag inte trycka i mig vätska nog så jag mådde helt enkelt inte bra. Somnade under dubbla täcken på eftermiddagen när det var trettio grader ute. Vaknade med värmeslag och spenderade kvällen i en dimma där jag med våld försökte trycka i mig dricka.

 

Somnade överkokt och vaknade nu imorse och var lite mer mig själv. Varm och trött och med ångest såklart men jag kan nästan tänka igen=)

 

Så, dagens klagande är över.