uppfortsomfan

Stressonsdag

Jag har ju sällan sådär värst mycket inplanerat. Ett par vändor till psyk och lite träning men det är ungefär var jag gör under en vecka och träningen är ju tidsmässigt när jag känner för det.

 

Igår däremot hade jag allt inplanerat. Klockan två var det samtal på psyk och därefter hasta iväg hem till min brors lägenhet för att byta om och dumpa av ryggsäck, möta upp Jonathan och sedan ta sig till starten av blodomloppet som var halv sex. Tog mig runt den där halvmilen på en nästan okej tid med tanke på trängseln, framförallt i starten... sprang i sicksack ungefär tre av fem kilometer. Sedan var det bråttom så efter att ha svept ett glas vatten och norpat en banan till senare joggade jag två och en halv extra km hem till broder för tio minuters dusch och ombyte. Sedan kom det värsta stressmomentet, hitta en busshållplats jag aldrig åkt från förut i en del av stan jag normalt sett inte rör mig i. Jag lyckades, hann med bussen och kom i tid för att möta upp min vän med sambo som åkt hela vägen från skövde för att få äran att bjuda mig på konsert. Eller, jag fått äran att bli bjuden eller hur det nu är. Jag tror det var den bästa av alla Lars Winnerbäcks konserter jag varit på. Cirkus är liksom lagom stort för honom. Dessutom hade jag en udda plats där jag hamnade lite för mig själv. Vilket passar mig utmärkt.

 

 

 

Idag däremot. Var hos psykologen vid elva. Med ångest. Ut ur öronen. Det är inte en sådär våldsamt behaglig diskussion när ämnet börjar röra sig in på planerad inläggning. Den blir än mindre rolig när han säger några veckor och blir fruktansvärd när jag inser att han pratar om vak på det... i några veckor. Som om det vore... nej fy. Jag kan inte se vad som blir bättre av att glo i väggen i en månad. Tack och lov har jag möjligheten att välja själv. Ungefär så mår jag alltså just för tillfället.

 

Jag hoppas du slipper inläggning. Ännu mer hoppas jag att du får må bättre snart, du ska inte behöva ha det som nu. Verkligen inte.

Kram!

låter inget vidare. vet ju inte exakt hur det ser ut för dig nu, ibland är ju inläggning nödvändigt. men aldrig roligt. se det som en motivation till att kämpa dig ur detta, så du slipper inläggning, medicinsnack och må dåligt.

sv: jag vet inte vad det ska vara för grader för att räknas som raw... vet ju som sagt inte vad jag ska kalla dem :P haha

Hoppas inläggningen inte blir aktuell, men då måste nog någonting i din situation förändras - för du kan inte fortsätta leva så som du gör.
Sv: Här i Göteborg finns inte så mycket alternativ. Om Mando inte hade glömt mig hade det väl blivit dagsjukvård 8-16 men vem vet, jag kanske hade kunnat komma undan med mindre? Jag vill ha min frihet men då måste jag ju lära mig att hantera tvångsbeteendet.
Kram! <3

Du tror inte han har kunskapen (du har ju pratat lite gott om honom tidigare..? ) att bedöma om du faktiskt behöver det..? Vore det så hemskt att prova..? Du mår ju urkasst, det finns väl inte så mycket som kan göra saken värre?

Usch. Hade lite så när jag började med DBTn. Så mycket att göra som verkade helt oöverstigligt.

Inte så jädra smart av dom, kanske hade varit bättre om du fått andra förutsättningar inför mötet.

Det finns en hel del krävande vänner. Som du säger, det är sjukdomen som gör alla de där felen man ibland begår i en relation.
kramar

Det lät kul med blodomloppet och konserten, även om det blev en lite väl stressig dag. :)