uppfortsomfan

Det var så länge sedan det gick fel

År 1996 i augusti, för knappt arton år sedan började jag i fjärde klass. Vi fick några nya elever från en annan skola och några andra försvann till parallelklassen för att minska bråk och ståhej i vår klass. Jag upptäckte att jag inte såg vad som skrevs på tavlan. Jag var tyst och satte mig bredvid en tjej som jag fick skriva av.

 

Jag var störd av ljud och ljus i klassrummet. Jag pratade inte med någon om saker som besvärade mig. Så det var först på en obligatorisk kontroll hos skolsköterskan som mitt synfel upptäcktes.

 

Ensam, inte mobbad, bara utan vänner. Eller utan kontakt med dom som fanns runt mig. Jag kände mig ensam. Det sa jag inte till någon. Jag bara var i min tomhet. Nedstämd. Det sa jag inte till någon.

 

 

Året efter var skolan lite bättre. Jag hade vant mig vid dom nya eleverna och läraren och såg allt jag skulle se. Vi hade en livlig och pratglad klass. Det var stojigt och stimigt men jag klarade mig bra. Vi åkte på klassresa i slutet av vårterminen och jag var lite ledsen för jag trivdes med dom andra.

 

Inför höghöjdsbana på klassresan.

 

Efter femte klass skulle vi börja i en ny skola allihopa. Nya klasser, elever från flera andra skolor skulle också börja där. Vi fick välja två vänner som vi ville hamna med i den nya skolan. Det slutade med att vår klass blev indelad efter vilket språk vi valt. I min klass läste alla utom tre franska, dom tre hade stödengelska. Stora delar av klassen bestod av elever som gått i min parallelklass under låg och mellanstadiet. Klassen där alla satt som tända ljus och inte sa ett knyst. Den totala motsatsen till vår klass.

 

Jag hittade förvisso vänner ganska snart när skolan startade men jag vantrivdes i klassen från första dagen. Det var en tråkig klass. Det var fullt med otroligt ambitiösa elever som satsade allt på skolan redan tolv år gamla. Om dom hade vetat att dom två år senare skulle ha magsår av stressen hade dom kanske tagit det lugnare. Det var framförallt en klass där jag stack ut. När inte alla andra var högljudda, impulsiva och hade svårt att sitta still så märktes jag mer. Framförallt noterade jag mitt beteende mer. Jag hade alltid varit en elev som presterade bra och det fortsatte. Jag fick erbjudande om att hoppa upp en årskurs i matten men tackade nej eftersom det skulle innebära att jag inte fick samma möjligheter att få hjälp på lektioner och skulle vara ensam om det. Jag hade svårt att anpassa mig till klimatet i klassrummet där dom andra eleverna satt tysta, lyssnade, räckte upp handen och sedan arbetade flitigt. Jag blev trött på skolan. Jag hade ingen utmaning i dom allra flesta ämnen.

 

Under det här året växte jag helt plötsligt och gick från att ha varit lite barnknubbig till att vara väldigt smal. Det fanns inget alls bakom det. Inga tankar, ingenting. Jag älskade mat och åt mycket mat. Men skolsköterskan var lite orolig och frågade många frågor. Jag skrattade åt henne, det var ju knappt någon som åt mer än jag. Samtidigt var jag väldigt nöjd. Jag var stolt över att vara smal.

 

Det var också det här året det började på riktigt. Jag satt i klassrummet och blev yr. Jag kände mig illamående. Jg blev rädd. Jag blev orolig. Pulsen ökade. Jag var tvungen att ta mig därifrån. Omedelbart. Ut, bort. Satt med skakande händer i korridoren. Gick runt, runt och försökte andas normalt så jag skulle orka ta mig in i klassrummet igen. Först då och då. Ganska snabbt flera gånger i veckan. Ibland flera gånger om dagen.

 

Jag sa ingenting till någon.

 

Jag hade ingen aning om vad det kallades. Jag hade ingen aning om att jag hade ångestattacker och ibland panikångest. Jag var tolv år och hade inte ens hört uttrycket förut. Jag förstod inte alls vad som hände.

 

Vår skola var en ganska gammal byggnad och väggarna var tjocka av sten och fönsterbänkarna djupa. Jag tillbringade många, många lektioner sittande där, halvgömd bakom gardinerna. Andades för att kunna stanna kvar. Resterande tid for jag runt i klassrummet eller var i korridoren och hanterade mig själv. Pratade rakt ut utan att räcka upp handen eller vänta in min tur. Det var ingen som gjorde någon större affär av det. Mina skolresultat var bra. Jag var trevlig och störde inte klassen i stort någon nämnvärt. Jag skötte mina ångestattacker tyst och försiktigt, smög ut ur klassrummet.

 

Det blev sommarlov. Jag var trött. Så trött som jag aldrig varit förr. Jag minns att jag var på landet och skulle gå på en promenad. Efter femhundra meter vände jag och gick hem. Det var som mina fötter var trästolpar med blyskor. Jag orkade inte gå. Från den här tidpunkten och framåt kan jag inte minnas en enda dag när jag vaknat utvilad, kan inte minnas hur det är att inte vara trött och slutkörd. Det var som om mina energireserver räckte dit men inte längre.

 

 

Åren som följde under högstadiet var väldigt liknande. Jag hade regelbundna ångestattacker men sa aldrig något till någon och ingen frågade heller. Jag fortsatte att ta stor plats i klassrummet, prata rätt ut och vara väldigt trött på skolan. Väldigt trött överlag. Hemuppgifterna blev fler och mitt problem att få dom gjorda i tid blev tydligare. Jag kunde sitta hemma och titta på pappret, verkligen vilja få den gjord. Vilja så intensivt att det gjorde ont men det gick inte. Det var som ett fysiskt hinder. Jag kunde sitta och gråta av frustration för att det inte blev av. Jag ville inget hellre än ha det överstökat, få bra betyg. Problemet gjorde att jag blev en mästare i förhandling, förhalning och att prata mig ur situationer. Jag kunde komma undan med försenade uppgifter gång på gång för jag hade en bra förmåga att tala och jag presterade ju alltid bra när det väl var inlämnat.

 

Jag var trött. Jag var ledsen, jag var tom. Jag spenderade kvällar promenerandes i regn och blåst. Jag var vaken för länge och sov för lite. Det gjorde ont i hela mig. Inte alltid, jag hade vänner och kunde le och skratta. Jag spelade handboll och tränade mycket. Men ofta. Ångestattackarna slet på mig.

 

Jag sa inget till någon. Alls. Någonsin.

 

Jag var inte på något vis ensam. Jag hade under perioder en pojkvän, jag hade ett antal vänner. Det var aldrig det som var problemet. Jag kände mig bara tom. Var trött. Och hade ångest. Någon gång i sjuan eller åttan tappade jag aptiten. Inte heller den här gången fanns det några tankar bakom. Jag kunde äta helt okej en dag för att inte alls vara hungrig den nästa. Jag hade svårt att få i mig maten. Att sitta vid middagsbordet blev en plåga och det var väl tack vara min träning och därmed oregelbudna matrutiner där jag åt ensam många gånger som jag fick i mig något alls. Jag var tunn och min mamma var lite orolig. Sa hon i efterhand.
Jag hade nog mest bara ångest och var nedstämd så det påverkade aptiten.

 

När sista dagen i nian kom grät många i klassen. För att vi inte skulle ses. Jag förstod inte grejen. Vi bodde ju fortfarande praktiskt taget grannar allihopa. Dessutom var jag så less både på att gå i skolan och klassen att jag inte ville något annat än att komma därifrån så fort som möjligt. Jag var bara glad att ha överlevt dom där fyra åren. Att det äntligen var över.

Det är så vanligt det där, att barn kämpar på och lider i det tysta. Ibland vill jag liksom ge alla barn en vuxen person som de faktiskt berättar saker för, försäkra dem om att det är okej och bra att prata om sånt som bekymrar en. Även om man har bra resultat i skolan (herregud vilken överdriven vikt som fästs vid det, som om det skulle vara en garanti för någonting alls).

du skriver verkligen bra, det är något du har talang för!! intressant att läsa och få lite bakgrund. sorgligt att du började må dåligt så tidigt, men det betyder inte att det är kört.

sv: varför tror du att du står kvar på samma ställe då? du har väl iaf lärt dig en del under åren?

ja, bemötandet spelar väldigt stor roll.

Intressant att läsa vännen, men jag blir så arg, arg på att ingen i skolan kunde se signalerna så mycket tidigare på att du inte mådde bra. Tänk om de fångat upp dig redan i början, då hade det aldrig behövt gå så här långt.

Intressant att få ta del av din bakgrund! Jag gick också i en stökig glass i mellanstadiet, och i en ännu stökigare i högstadiet. Den var dock inte bara stökig utan också fientlig och allmänt obehaglig. Vad jobbigt att du inte kunde dela dina tankar med någon... Hur lång tid tog det tills du pratade om det? Ångesten och tröttheten.

Det är obehagligt att känna sig ensam... Det är en tung och tryckande känsla tycker jag. Själv känner jag lätt ensamhet då jag är omgiven av folk som så tydligt har en gemenskap. Det känns som att jag står ute i blåsten och tittar in genom ett fönster där en grupp människor sitter tillsammans, pratar och dricker varmt te.