uppfortsomfan

Hej

I torsdags träffade jag psykologen igen. Det var femtio minuter på ämnet slutenvård och medicinering. Både bra och dåliga saker.

 

Under kategorin bra går väl det faktum att han lovade att om jag skulle hamna under lpt så lovade han både att hälsa på, lyssna på mig och se till att jag blev tagen på allvar. Kanske ingen jättegrej egentligen men min erfarenhet av avdelningar och tvångsvård är ju inte den bästa. Snarare tvärtom. Jag är livrädd för det jag har upplevt är precis hur kort steget är från frivilligt till tvång när man inte vill göra precis som läkaren. Jag är livrädd för jag har blivit tvångsmedicinerad och jag vill absolut inte äta mediciner. Jag har argumenterat och kämpat för det mot så många läkare i olika situationer under åren, jag vill inte bli tvingad nu.

 

Det är väl också positivt att han tar in det jag säger och lyssnar och även om han råder mig att prova mediciner så accepterar han att jag inte vill.

 

Den mer negativa delen är väl hans brist på kunnande gällande ätstörningar. Det är tur att jag vet att han inte förstår och kan sita och säga det i mitt huvud för ibland gör han sådana misstag att det är absurdt. Jag trodde nog att en psykolog skulle kunna lite mer även om det inte är en specialist inom området.

 

Vi pratade om centralstimulerande och jag erkände att det bästa argument jag kan komma på för att prova är att jag helt enkelt hoppas på en av dom vanligaste biverkningarna s

 

 

om är att tappa aptiten och vikt. För så är det. Jag är fullt på det klara med att det är en värdelös anledning att prova den och jag vill inte ens göra det om det är mitt huvudargument. Han däremot verkade tycka att alla anledningar är bra och sa att han inte direkt trodde att ätstörnignen skulle döda mig. Nog för att jag var okej smal men jag skulle inte dö om jag gick ner ett par kilo. Ja, det är ju rätt uppenbart ungefär hur en ätstörd hjärna reagerar på den kommentaren. Jag vet precis vad han menar men det blir fel. Det är absolut sant. Om jag går ner fem eller tio kilo är jag inte nära döden. Men, fortsätter det så kan det bli så och jag har varit dålig, riktigt dålig så jag vet att det inte är så långt dit, inte så svårt att hamna där om jag väl börjar tappa i vikt.

 

Mindre bra är väl också det att vi faktiskt har diskussionen om slutenvård. Jag vill inte. Men jag ser också att det inte är en helt bra situation just nu. Jag kommer bara aldrig någonsin svara ja på frågan. Jag kommer aldrig kunna säga jatack det behöver jag. För jag är för rädd. Jag vill inte dit och sedan åka hem eller vägra allt. Jag vill inte heller ta upp vårdplats när jag ändå överlever hemma.

 

 

Efter samtalet mutade jag mig med nya träningskläder eftersom jag inte vågar prova dom jag har då jag lagt på mig en del. Sedan bestämde jag att jag fick åka till gymmet jag trivs på även om jag inte har kort där eftersom jag verkligen inte kommer iväg annars. Så körde jag mitt första träningspass på en och en halvmånad eller något. Idag kan jag knappt röra mig, jag körde skiten ur mig. Inte gjorde det mig gladare direkt. Men jag gjorde det.

 

 

 

 

 

Det sista han frågade var hur mina planer för helgen såg ut. Mitt svar att jag inte visste så noga, försöka låta bli at karva mig sönder och samman fullständigt möjligen. Det tog ungefär tolv timmar från dom orden tills jag landade på akuten. Igen. I år har dom börjat med något nytt. Patientarband även på dom som beräknas hålla sig vid medvetande. Alltså har jag haft mitt namn och personnummer runt handleden för första gången sedan jag var nyfödd. Mitt liv är alltså så spännande att jag anser det värt att nämna.

 

 

 

  

 

 

Eh? Ja, lite bättre kunskaper om ätstörningar tycker jag verkligen att man kan förvänta sig av någon som jobbar inom psykiatrin. Absolut, jag hade tyckt att det var en ganska taktlös kommentar även om den kommit från en kompis. Bra i alla fall att han lovat att så att säga stå på din sida om du skulle hamna under lpt.

Jag blir så ledsen att läsa att du mår så fruktansvärt dåligt. Jag hoppas verkligen att det på något sätt blir lite lättare snart.

Apropå inget, så har jag alltid fått sådant där plastband när jag varit på akuten, så din akut kanske bara övergått till samma rutiner som andra akutsjukhus?

Varma tankar.

Eh? Ja, lite bättre kunskaper om ätstörningar tycker jag verkligen att man kan förvänta sig av någon som jobbar inom psykiatrin. Absolut, jag hade tyckt att det var en ganska taktlös kommentar även om den kommit från en kompis. Bra i alla fall att han lovat att så att säga stå på din sida om du skulle hamna under lpt.

Jag blir så ledsen att läsa att du mår så fruktansvärt dåligt. Jag hoppas verkligen att det på något sätt blir lite lättare snart.

Apropå inget, så har jag alltid fått sådant där plastband när jag varit på akuten, så din akut kanske bara övergått till samma rutiner som andra akutsjukhus?

Varma tankar.

Den kommentaren var nog inte den allra bästa med tanke på ätstörningen. Förstår att du inte vill till slutenvården men ibland måste man se till hur saker & ting kan bli. Har själv jättesvårt att ta emot hjälp men ibland är ju hjälpen nödvändig.
Sv: Det stämmer, jag behöver någon som kan bestämma över mig - så att jag faktiskt går emot allt vad kontroll heter.
Kram! <3

förstår att slutenvård känns skrämmande, men det kanske är värt ett försök. har man tur så är det en vettig personal. du ska absolut inte känna att du "tar upp" vårdplats. vården är till för dem som behöver den, och om du behöver en plats på slutenvård så är den för dig.

sv: jag vet, hatar dem. förut var jag aldrig aldrig skadad, men så fick jag en och nu två skador som verkar vara kroniska. de vägrar ju försvinna!!! och man känner sig så jobbig att hela tiden ba "jag har ont i foten/knäet så jag kan inte göra det här"…..

det märks att du tycker om det :)

vad menar du med att det har med dig att göra? att du inte kämpat så mkt för att ta dig framåt eller?

Ätstörningar är nog inte hans största intresseområde:P
Läskigt att bli tvångsmedicierad, det skulle jag inte vilja uppleva...
Vad fin orange färg du har på tröjan! Passar dig jättebra :)

Har samma trubbel. Min psykolog är inriktad på traumabehandling och självskadebeteende - ätstörningsproblematiken får jag lösa själv. Det går sådär. Spydde just upp middagen.
Men som du säger, att bli tagen på allvar är det mest tillitsframkallande av alla bemötanden man kan få av vården.. :/

Ja, jag gillar bra besök. särskilt som jag just nu inte klarar att komma särskilt långt utanför hemmet utan att gå under efteråt.. :S
kramar