Nej, jag är inte fin.
Fy fan, återigen slog du huvudet på spiken!! Jag hatar hur jag ser ut, jag är dock på väg ner i vikt, men jag behöver förlora ytterligare 20 kg innan jag är nöjd!
Att kroppar ska vara så komplexa.. Min man säger hela tiden att han älskar min kropp, midja och ben . Men jag känner mig bara obekväm när han säger det för jag vet att han har fel. Fel, fel, fel...
Kommer det att komma en dag då man själv är nöjd?
" Men jag behöver inte vara i svält, långt därifrån, för att överäta. Jag är bara svag. Jag är bara äcklig." Känner igen det så jävla väl. Mitt hetsätande är fan så illa även när jag har energi i kroppen. Och jag HATAR min oförmåga att hantera det.
Jag gick upp tio kilo på en månad förra året, tio som fortfarande är kvar och tio som jag a v s k y r. De vägrar lämna mig, tycks det som. Jag blir så uppgivet förbannad, men det hjälper ju inte det minsta. Åh. Fan. Förlåt för lite urspårad kommentar, men jag kan verkligen relatera.
Jag tänker på dig.
Det kan vara lätt att äta för mycket om man är trött. Eller så är det för mig. Stunder jag är uttråkad, men samtidigt för trött för att göra något som tar energi, då väljer jag istället att göra något lugnt och rofyllt - som att äta. Ibland stör jag mig på det beteendet, och ibland inte. Att ta en promenad kan också hjälpa i de stunderna, för att väcka mig själv. Men oftast när jag är så trött så orkar jag inte tvinga mig själv.
Och det är okej att känna så. Jag håller med dig. När pojkvännen säger, efter att jag sagt ja, jag vill inte att han rör min kropp för just nu mår jag dåligt över den, att jag är visst fin, och tycker det räcker för att han ska få röra vid mig. Jag skiter i vissa fall i vad andra tycker, min kroppsstorlek är en sån sak. jag känner mig inte mindre äcklig för att någon annan inte tycker det. Problemet är ju MITT huvud, vad JAG känner och hur MINA tankar går. Så jag tycker verkligen inte du ska tvinga dig till att acceptera (sen tycker jag därmed inte att du är tjock), om du faktiskt varken kan eller vill.
Det är lite så. man blir så less, livet som psykiskt sjuk är ju såååå förbannat underbart så sjääälvklart vill man vara kvar där, även om man har chansen att ta sig därifrån...
Så känns det ofta, det kan jag hålla med om, men du har ännu inte provat allt. Det finns chanser kvar för dig också.
kramar
