uppfortsomfan -

Om lemonad.

Jag är svår, jag är otacksam, jag är ologisk, jag är obstinat, jag är osmart. Jag är bitter, jag är egoistisk, jag är negativ.

Jag tar upp tid i vården jag inte borde få. Jag sitter och tvärvägrar medicinering samtidigt som samtliga inblandade blir gråhåriga och frustrerade för att jag beter mig så korkat. Jag har inte ork att riktigt försöka med något. Jag har tappat hoppet, tappat lågan, förlorat lusten. Jag har en fantastisk psykolog som är den första som når fram på riktigt. Jag ägnar våra samtal åt att att mestadels sitta och tiga och låta själen ruttna bort. Jag tar inte tillvara på det han har.

Jag förstår inte att dom inte bett mig dra åt skogen och sitta där och ta hand om mina problem bäst jag vill på egen hand.

Jag gör allt fel. Jag är gnällig. Jag ältar. Jag borde skriva solskenshistorier här. För det jag skriver kan dra ner andra. Det jag skriver är bara jobbigt att läsa. Jag borde skriva om dom fina sakerna i livet för att få större fokus på dom. Jag är inte en bra människa.

Det är ungefär såhär jag känner konstant. Att jag skriva att livet är rätt outhärdligt är inte populärt. Det är många som kritiserar det i sina egna bloggar, väldigt, väldigt sällan direkt till mig, eller andra, utan sådär lite fint utan att peka ut någon särskild. Bara hinta att alla som skriver om sin psykiska ohälsa utan att samtidigt berätta att det kommer gå sjukt bra och att dom skiter regnbågar och enhörningar är miserabla, uppmärksamhetstörstande, egoistiska lägre stående varelser. Indirekt då.

Är det någon som funderat på varför regnbågarna inte haglar tätt här?

För jag är sjuk. Jag är inte lite på skoj dålig. Jag är tvärsjuk. När jag är vaken ägnar jag praktiskt taget varenda minut åt att inte skära mig, att inte svälta, att inte träna konstant. Jag har i varje vaken stund ångest på någon nivå. Allt gör ont. Att andas, att äta, att prata, att gå hemifrån.. att leva. Framtid för mig är ett ord jag inte ens förstår fullt ut. Jag har slutat hoppas, slutat tro att det blir bra. Jag har mer eller mindre givit upp. Varje dag är en dag i konstant inre smärta. Jag är sjuk.

Att vara positiv är för mig så otroligt svårt, det är i mitt fall dels ett personlighetsdrag och dels ett av dom mest ihärdiga symptom jag har. Jag KAN inte se det soliga. Hur många fluffiga kaniner och rosa fjärilar jag än med våld försöker stoppa in i mina tankar och känslor så skjuts dom alltid åt sidan av det inre lergråa kaoset. Tro inte att jag inte vill, att jag inte försöker, att jag sitter ner och låter mig överskljas med ångest och låter bli att göra allt.

Varje dag går jag upp fast jag inte vill eller orkar. Varje dag äter jag fast ångesten river i mig. Varje dag går jag ut fast det enda jag vill är att gå och sova eller förvandla mig själv till en hög köttfärs. Varje dag försöker jag tänka på sådant som inte ska göra mig tvärdeppad. Varje dag går jag mot ångestens vilja. Och varje dag gör det lika ont. Min vardag är att kämpa i det tysta, att inte beklaga mig till dom som finns nära mig för att inte dra ner dom. Min verklighet är konstant smärta.

Det här är min ventil.

Jag har fått kilovis med citroner av livet men jag kan inte göra lemonad. Jag är inte smart nog. Förlåt.

2014-05-03 @ 23:22:40 Allmänt Permalink

Kommentarer

Postat av: Helene

Jag tycker inte att din blogg är triggande. Den känns uppriktig och ärlig.

2014-05-04 @ 08:58:21
URL: http://helenesoderberg.blogg.se

Postat av: frostflicka

Jag har följt din blogg ett par år (kanske längre?) och har aldrig tänkt att det handlar om att du inte vill må bättre. Du är sjuk och du får inte rätt hjälp för dina problem. Om du inte vill äta medicin så är det vårdens ansvar att presentera andra alternativ. Jag tycker att det låter som att psykiatrin inte har tillräckligt med kunskap/erfarenhet av att personer kan ha flera olika problem samtidigt som gör att de måste tänka sig andra lösningar. Det är inte ditt fel, inget du ska ha dåligt samvete för.
Jag har själv haft och har delvis fortfarande psykiska problem, men jag har inte blivit triggad av din blogg, vad jag minns. Du har inget ansvar för alla andra, de har ett ansvar att inte läsa om de mår dåligt.
Det enda jag blir frustrerad på är vården och varför du inte får bättre hjälp. Jag tror att den finns.

Svar: Tack för att du skriver. Extra roligt att se några av dom som läser men inte i vanliga fall säger något. Hej=)
Precis som du säger vill jag naturligtvis må bättre. Jag tror ingen som varit här kan tro något annat och dom som tror att man vill vara kvar, verkligen vill, dom har inte varit där jag är. Eller så har dom helt glömt bort hur det var. Det kan ju finnas tusen anledningar till att människor har svårt att göra dom förändringar som krävs men jag tror inte något av det som kan ställa till det där är en vilja att vara sjuk.

Jag delar nog din uppfattning om att vården helt enkelt inte riktigt verkar ha koll på hur man bäst bemöter och behandlar patienter som är multidiagnosticerade. Varken jag eller dom vet vilken ände av härvan som är bäst att börja rota och dra för att reda ut det och det blir ju naturligtvis svårigheter då.

Jag vill verkligen inte vara triggande och jag är noga med vad jag skriver. Jag försöker att inte skriva när jag mår som sämst, jag ser till att läsa igenom det jag puplicerar och jag har faktiskt aldrig ångrat något jag skrivit. Självklart finns det människor som är i en situation där dom är otroligt känsliga och kan bli påverkade för det händer att det jag skriver är väldigt svart men som du säger, jag kan inte ta ansvar för alla. Ett visst ansvar känner jag att jag har när jag som vuxen och intelligent väljer att uttrycka mig öppet på nätet men det är absolut inte så att jag tycker att jag ska censurera mig stenhårt för andras skull.

Jag tackar för att du hörde av dig och hoppas att du mår okej och att det bara blir bättre och bättre för dig.

uppfortsomfan.blogg.se

2014-05-04 @ 11:32:17

Postat av: MissManic

Men shit vad du fick till det, jag vägrar dock inte mediciner - istället blir jag nekad rätten till dom, i alla fall behovsmediciner.
Jag har fått en plats på dbt som jag påbörjat, jag går dit men jag gör inte mina läxor, jag tar inte till mig färdigheterna som jag ska öva på, jag tar inte in att jag måste ge min terapeut en chans. Jag har så svårt för henne och svårt att öppna mig och hur ska jag då kunna släppa in en människa som jag inte klickar med.

2014-05-04 @ 12:57:04
URL: http://missmanic.se

Postat av: Maja

Du är bara ärlig & det ska man vara. Jag anser inte att du tar upp en plats som egentligen borde gå till någon annan - för du behöver ju platsen. Du är inte frisk & du mår inte bra så du har absolut rätt till vård. Du har bara inte hittat rätt sätt ännu.
Kram! <3

2014-05-04 @ 14:24:56
URL: http://nolicedere.blogg.se

Trackback