Veckan går.
Onsdagstigande. Den totala hopplösheten, meningslösheten och intigheten. Med en gråstens innre liv satt jag i stolen hos min samtalskontakt. Det kan inte vara lätt att träffa mig. Det är så många psykiskt sjuka och framförallt ätstörda som drömmer om att jobba inom vården för att kunna hjälpa andra. Jag skulle aldrig i livet vilja göra det. Tänk att träffa på mig från andra sidan. Jag hade blivit galen. Fullständigt. Det är tur att min psykolog hävdar att han har mer tålamod än Dalai Lama. Jag undrar hur det är med mina andra kontakt. Han har ju förstås stått ut rätt många år så gissningsvis har han en dos tålamod också.
de finns ju där för din skull, klart de har tålamod med dig! sånt där är ju inget man kan skynda på riktigt, eller stressa sig igenom. man måste ju bearbeta de bakomliggande problemen osv.
sv: haha, jag kan nog misslyckas med det mesta. tex råkade jag bränna nötterna i ugnen ikväll, trots att jag satt precis bredvid. skulle rosta dem, och nog blev de rostade allt! lite för mkt. kolsvarta och bara att slänga.
ja, och bara för att man känner sig lite deppig betyder det ju inte att man är deprimerad igen. eller ja, om det håller i sig en längre period kan man ju börja fundera. men inte några dagar sådär.
För att jobba inom vården borde man ha ett himmelskt tålamod, men det är det långt ifrån alla som har. De jag har träffat har ju det inte blivit speciellt långlivat hos, så du har tur som har hamnat hos en som verkligen vill försöka. Däremot var det inte schysst att läkaren var där när du inte var förberedd på det.
De vill bara ditt eget bästa, men jag förstår att det rör till det om någonting dyker upp helt oförberett.
Jag skulle inte klara av stressen som det innebär att jobba inom vård, då tänker jag på sjuksköterska. Men hellre det än typ psykolog, jag hade inte kunnat skilja på privatlivet & jobbet.
Kram! <3
Nej den där principen om att sätta på sig syrgasmasken på sig själv före man hjälper någon annan går inte riktigt hem hos mig...
Det gör så ont i mig, för jag vet smärtan du bär med dig. De där tårarna på tisdagen, och tystnaden på onsdagen - de är "befogade". Du har all rätt att känna dom, även om man "har allt". som du säger spär man bara på den där ångesten som kommer när man har ångest men man får tankarna om att man har allt så man borde inte ha ångest... Fan ta allt..
Och kaoset förstår jag att du hamnade i. Skulle också göra det om min läkare dök upp. Hatar att inte veta saker i förväg. Då har man ingen kontroll. Man hinner inte tänka vad man ska säga, vad dom kan tänkas vilja osv.
Jag försöker se det så. Att jag kanske måste må lite bättre själv innan jag kan ge någon glädje eller ångestlindring till andra. Har bara så svårt att tänka på mig själv först. Det är då (särskilt tjejer) man får höra att man minsann inte duger som vän.. Men som jag mår nu kan jag inte hjälpa någon..
kramar
Det kanske är som du säger att det inte är lätt att träffa dig och att det behövs mycket tålamod. Men jag tror ändå att det är värt det. Att få finnas där för någon som behöver det ger så mycket. <3
jo, smaken är som baken ;)
aha, men det känns ändå som den du har nu tror på dig och verkligen gör sitt bästa för att hjälpa dig, eller?
haha, ja jag är en hejare på att misslyckas! ^^ inte för att det är något att skryta över, meeeen ändå ;)
Sv: Ja, egentligen hade väl dagvård varit ett alternativ för att tvinga mig själv att släppa på all kontroll. Samtidigt anser jag mig vara för frisk för sånt & jag vill ha ett liv.
Mando verkar ju ha glömt bort mig totalt så jag får fixa det här på egen hand.
Kram! <3
Tålamod måste man ha. Min vän, som jag har pratat om några gånger, fattar inte hur jag orkar med henne, men jodå, det gör jag. Självklart. Eller, det är väl inte självklart, men för mig är det självklart. Man lämnar inte en vän bara för att denne råkar må lite, eller ganska mycket, dåligt...
SV: Ja, det reportaget har jag också sett. Är det han som spelar basket, går helt obehindrat utomhus, kan särskilja olika föremål från varandra genom att klicka med tungan osv? Jag tror det är lite överdrivet. Jag skulle säga att det går att utveckla ekolokaliseringen till en viss gräns, så att den gör markant skillnad i det vardagliga livet, men att kunna särskilja olika föremål på ett bord enbaer med hjälp av klickljud... nej, det tror jag inte riktigt på.
Ja, jag kan förstå att det inte har varit så lätt. Är det något särskilt, eller vad man ska säga, som har hänt?
Ta hand om dig!
