uppfortsomfan

Hej onsdag

En sån där dag när jag vaknar med ångest. Tömmer lådor med ångest, kokar te med ångest, häller mjölk i teet med ångest, preppar aktiveringsleksak till illrar med ångest. En sådan dag när jag dricker te och har nästan svårt att svälja för det sitter en ångestklump i halsen och i bröstet och överallt.

 

Jag gör allt jag kan för att lindra och stå ut. Jag väljer te med omsorg och tvingar mig att göra det medvetet och fokuserat för att försöka tränga ut ångesten. Jag sätter på musik som jag vet lugnar mig (otroligt duktiga violinisten Joshua Bell). Ser till att sno lite extragos från Alinda innan jag bråkar med henne om ögondropparna hon står på för tillfället. Jag pratar med vänner på facebook medan jag dricker det lagom varma teet och försöker planera julklappsinköp.

 

Jag vet inte riktigt om det hjälper. Jag vet inte om det hade varit värre om jag inte gjort det men bättre blir det inte. Ångesten ligger lika tät och tjockfuktig i mig som novemberdimman utanför fönstret. Jag gör allting rätt, jag andas lugnt, jag flyr inte, jag accepterar att den är där. Jag försöker göra annat ändå, jag vet att inget kommer hända, jag kommer inte dö, inte bli galen. Likförbannat är den där och smyger in sina kalla långa tentakler i allt jag gör, känner och tänker. Goda råd om promenader, tv-tittande och fyrkantsandning är inte till hjälp. Jag och min ångest har varit med varandra så länge att den helt enkelt ignorerar distraktioner. Lika väl som jag vet att det inte är farligt med ångest verkar ångesten veta att varmt te inte påverkar dess existens.

 

Hej onsdag, kan du göra mig en tjänst? Ta slut fort.

 

 

Åh, det är fruktansvärt att du har det sådär. Men någonstans hoppas jag ändå att det är bra att du gör medvetna saker.

Många varma tankar.

Om det är till någon nytta, du är inte ensam som horisontalt-läges-lod. Nytt ord men beskriver dagens läge ganska så precist. Jag har dock tagit stegen ut från lösenordslåsta världen, socialträning digitalt?
En kram i tanken och chokladte till det.

Det får väl på något sätt anses som något som kan användas senare, när du mår bättre; det att du inte flyr, att du accepterar ångesten osv. Det är något man kan eller kommer ha nytta av. Tror och hoppas jag.

Så jävla bittert att inte komma någonvart. Fick ändå lite hopp om livet då jag fick antidepp utskrivet nu, och sänka några av de starkare medicinerna. Kanske hjälper..
kramar

Den där förrädiska ångesten som inte bryr sig ett skit om att man försöker att få bort den utan den maler på hela tiden som att den vore oberörd. Men jag tror ändå på att det är bättre att hålla på att göra saker trots ångestens konstanta medverkan.

Jag äter nog inga 2000 kcal per dag, men jag är inte så långt ifrån heller. Eller vad vet jag, räknar inte längre så har ingen aning. Kanske tror jag att jag äter mer än vad jag gör. Hela livet känns det som att det handlat om att begränsa intaget och nu ska jag öka det, känns så fel...