Jag har ett anteckningsblock med klistermärken på
Jag känner så väl igen det där. Det blev tillslut bara... tomt. Inga ord, alla formuleringar kändes fula eller meingslösa eller redan skrivna. Ibland allt det samtidigt.
Men det blev bättre. Inget kan ju garantera att jag aldrig hamnar där igen, men för mig varade det inte för evigt. Det blev till och med mycket bättre. Orden kom tillbaka, idéerna kom tillbaka, jag slutade låta bli att säga saker högt på terapin bara för att jag insåg att det skulle krävas så många meningar för att förklara dem. Istället pratar jag på rätt ordentligt (som synes i den här kommentaren.. heh). Jag önskar dig samma upplevelse, att du får en vändning snarast.
Förstår din känsla: ibland känns det som att det räcker med att hitta formuleringar som ska ta läsaren till full förståelse, hitta meningen i det man skriver, för sin egen skull, just för att få ut lite av allt man bär på, men att ha kontakt med det man mest av allt inte vill tänka på, just för att det som du säger, är just det smärtsammaste man vet just nu.
Håller med dig. Vi har vunnit på läkarlotteriet i alla fall! Något att hänga i julgranen. Haha ja, det var en skum känsla med Haldol i början, men jag måste erkänna att den gjort mer nytta än skada. Än så länge i alla fall. Så fort jag börjar känna mig stabil, på det område som Haldol ska, och gör, hjälpa mig med. Men som sagt, det blir bättre så en sänkning är faktiskt helt i ordning med hur stora problemen på det området är. Men självklart vore det skönt att så småningom kunna ta bort den helt. :S
kramar
Ibland fungerar inte tal och text men hur är det med bilder? Hur går det att måla det du känner? Eller bilder som speglar?
Jag antar att man aldrig blir redo men jag tror att man kan vara mer eller mindre redo. När jag påbörjade terapin vägde jag mer än jag gör idag, då var jag beredd på att gå upp. Nu när jag gick ner istället har det påverkat motivationen. Men det är väl bara att göra det...
Håller med, här i bloggvärlden är man bland de äldre :P När det kommer till en ätstörning så tycker jag att jag ser dem i alla åldrar då vårt samhälle är så ätstört.
Vad fint att ni har hållit ihop så länge :) Måste vara speciellt att växa upp ihop för det blir ju lite så. Har du fått finnas där för honom med att stötta honom när det kommer till dåligt psykiskt mående?
Jag skulle verkligen tycka att det vore intressant att få läsa om din bakgrund, man får en bättre bild tycker jag. Sedan är jag överlag intresserade av andra personers bakgrund för det är intressant att det finns så himla många olika sätt att leva på.
Bra att du får hjälp av ditt kedjetäcke. Fråga kan man ju alltid göra...
Jag har svårt dricka kalorier så gillar inte smoothies, men tack för tipset. Kan ju gå in i personalrummet och snabbt trycka i mig något utan att det skulle ta för lång tid. Känner mig dock bara så konstig, som att jag smygäter och äter mer än alla andra men det är väl bara att förklara att man behöver äta ofta om någon undrar varför man äter fast att man inte har rast.
Tack för ditt flitiga kommenterande, är lite seg på att svara bara.
Sådär är det för mig också. Man är egentligen överfylld med saker man bara vill skriva ner och få ur sig, men det går liksom inte bilda meningar. Gång på gång sitter jag också med ett tomt inlägg framför mig, med det blir inte mer än ett klick på krysset.
Styrkekramar
Det bästa vore väl om de i början har matregistrering för att kartlägga matintaget och sedan får man matriktlinjer och så kan man sedan göra en kartläggning längre fram och jämföra med de gamla för att se förbättringarna.
Förstår också hur du känner angående när man ska äta och mängd. Man kan bli ännu restriktiv och rigid av det.
Inte bra när hjälpande strategier motverkar sitt syfte... Hur skulle en bra äs-behandling se ut för dig? Vad behöver du för att våga äta mer?
Tack och önskar dig detsamma <3
