uppfortsomfan -

Keep it coming, I'm already lying on the cold, dusty ground.

Nej, torsdagen fortsatte inte bättre. Tvärtom. I vanlig jävla ordning slutade det i det där rummet med dom fula väggarna där jag ligger och stirrar på den gula hinken för skärande/stickande/smittförande avfall och försöker låta bli att känna något alls.

Sedan var det fredag och läkarsamtal och jag hade inte energi nog att klämma ur mig hur uselt mitt blodtryck råkade vara dagen innan. Han tog inga kontroller så min hjärna som redan har svårt att lita på vad jag känner tog det som att han såg mig som fysiskt frisk. Och då kan jag inte med att gnälla om det mer så jag var tyst. Jag ger mig, jag mår bra. Det måste vara så.

Men jag orkar inte livet?

2014-11-21 @ 22:47:59 Allmänt Permalink

Kommentarer

Postat av: Elin

Det är så "svart på vitt" när man sitter där igen, och gör det där man kämpar så mycket för att klara sig igenom men inte riktigt lyckas. Det gör ont.

det gör ont att leva, det håller jag med dig om. Jag försöker bara härda och ta mig igenom det jobbiga och andas, och ta till mig när det nu råka vara bra...
kramar

2014-11-22 @ 15:51:30
URL: http://www.uturanorexin.blogg.se

Postat av: Anonym

Fast inse, för nu blir jag lite provocerad, det är inte din enhet som är extra generös med tider bara sådär. Det är DIG din enhet är generös med tider till. Jag vill påstå det då jag tillhör samma enhet. Hur många måste tala om för dig att du mår dåligt för att det ska gälla? Du har iaf tre personer på enheten som uttrycker oro och de är väl de som har personlig kontakt med dig? Och egentligen tror jag att du tar dig själv på allvar för annars skulle du inte haka upp dig på de som inte bekräftar dina egna tankar utan mer ifrågasätta de som oroar sig. Har jag fel?
Jag är nyfiken på vad du önskar att de skulle göra för dig och vad du vill ha för hjälp som du inte uttrycker för dem.

Svar: Jag vet inte riktigt vad du upplever som provocerande? Att jag är sjuk och inte fungerar som en frisk människa? Det jag skriver avspeglar nämligen det, det ser jag själv också och anledningen till att jag skriver det är att jag "behöver" det. Jag får ut något av att skriva av mig. Orden jag publicerar är inte alltid samma som det som är sant för andra. Det är vad jag känner och hur jag upplever situationer och det är inte alltid så att känslor och logik går ihop. Ganska sällan faktiskt. I alla fall för mig när jag är sjuk.
Om du uppfattat det som att jag tror att min mottagning är en sådan som öser tider över allt och alla så har du missuppfattat. Det jag säger (eller försöker säga, uppenbart inte tydligt nog) är att jag har turen att tillhöra en mottagning där det finns möjligheter att få utökat antal tider vid behov. Jag har också varit i den andra änden av det hela och haft färre tider under en period när jag var något stabilare och min samtalskontakt behövde för andra.

Problemet med ickebekräftandet går långt tillbaka och kommer från min skoltid och uppväxt. Alltså ickebekräftandet av mående och problematik. Hur knäppt det än kan låta så är jag faktiskt förvirrad gällande vad som är sant och inte när det kommer till saker jag upplever angående mig själv. Någonstans ibland vet jag att det är på riktigt och jag tar det på allvar men en stor del av tiden så tvivlar jag starkt på att det jag vet är sant. Det är en jättemärklig och jobbig situation. Att inte kunna lite på sin egen känsla om vad man känner och upplever.

Jag tror inte att det är något jag vill ha av dom jag inte uttrycker. Jag har nämligen ingen aning om vad jag vill ha. Vilket försvårar situationen.

Jag hoppas du har fått lite klarare bild av hur jag (inte) fungerar och lite svar på det du funderat över.

uppfortsomfan.blogg.se

2014-11-22 @ 16:26:14

Postat av: Anonym

Tack för ditt svar. Jag vet att jag säkerligen inte får hela bilden bara av att läsa vad du skriver. Och att jag som läsare kommer tolka in saker som jag inte kan veta sanningshalten i annat än genom att fråga dig. Att jag blir provocerad bottnar nog mycket i min frustration över min egen situation. Och i försök att inte skriva en lång uppsats (igen) så kan jag sammanfatta med att jag verkligen försökt och kämpat för att komma framåt både på egen hand och med hjälp. Och grejen är att också jag har svårt för att ta mig på allvar och jag har ändå ringt och tryckt på och tjatat när ingenting har kommit till mig. Det var megasvårt men jag insåg att det inte spelar någon roll hur mycket jag hoppas, det kommer liksom inte komma annars. Och nu har jag väl insett att det inte kommer ändå. Jag tror nog att du vill och försöker minst lika mycket, på ditt sätt. Eftersom du verkar tvivla så ville jag på sätt och vis banka in i huvudet på dig att nej, det är inte din mottagning som ger alla som behöver mer tider. Möjligtvis gör dina kontakter det i så fall, men du har garanterat tre tider i veckan för att de ser att du behöver det. De tar dig på allvar. Punkt. ;)
som jag skrev går jag på samma ställe som du. (Jag vill inte gå in på det mer såhär offentligt men jag håller med om att det är ett bra ställe. Vilket får mig att ge upp mig totalt).

Jag förstår verkligen att det där att tas på allvar är en viktig kanske helt avgörande punkt. Jag förstår verkligen det, och ledsen att det verkar vara svårt att läka det såret både hos dig och hos mig. Ibland är det som att ju mer folk verkar bry sig, ju mer måste det testas och "bevisas"för dem att de har fel - att man inte är värd den där uppmärksamheten och "de kommer ju ändå komma på det och lämna/ge upp til slut". Samtidigt som man helvetiskt mkt på ett Plan vill att de ska förstå man vill ha hjälpen. Kan du känna igen dig i det? Eller överför jag en massa på dig nu?

Hur som, blev visst ändå en uppsats. Skriver på mobilen så lite svårt ha koll på vad jag skrivit. (Vill ändå svara).
När jag ändå håller på, jag kan känna igen mig matproblemen också och egentligen tror jag du vet det här. Tänker ändå skriva och påminna att svältande hjärnor och kroppar mår inte bra= ångesten kommer som ett brev på posten(?). Och svältande hjärnor drar ner på kapaciteten och man blir faktiskt lite fördummad, och tom. Din hjärna kommer inte en dag bestämma sig för att börja äta och tycka det känns bra vid det här läget- det vet du också. Det är bara något man måste göra. Nu. Med en gång. Du kan inte resonera dig fram till det. Möjligtvis om du tänker att du var ngn annan du bryr dig om, typ din man, och göra just så som du tycker han borde göra.

Jag uppskattade verkligen ditt svar. Jag var rädd för att få mig en avhyvling. Inte min mening att såra eller ifrågasätta. Kanske slå lite med gummiklubba i huvudet bara... :)

Svar: Det sista i den andra kommentaren är så viktigt och inget som vården tänker på överlag. Att det faktiskt inte löser sig enbart genom att tugga och svälja. Javisst, jag kommer att återfå energi och förmåga att tänka och resonera men det innebär också att jag kommer få tillbaka känslor jag just nu inte kan känna eller dämpar genom att låta bli att äta och dom kommer inte vara roliga. Jag har testat förut. Det är ju faktiskt lite underligt att dom så ofta tror att det löser sig bara man äter och går upp i vikt och ja, en del av problemen är ju direkt kopplade till en svälthjärna men många är det inte och kräver uppsikt och annan behandling än återgödning.
Nej som läsare kan man ju inte se och veta annat än vad som skrivs och det är ju ibland bara brottstycken av sanningen och verkligheten och ibland är det också saker som läsare kan se som inte den som skriver upptäcker. Att ge avhyvlingar efter kommentarer är inte riktigt min grej, jag ser inte poängen med det. Särskilt inte när det faktiskt är någon som har tänkt och skrivit. Det vore väl en sak om det är någon som bara sprintar in med lösa påhopp och elaka ord men när det är någon som argumenterar vettigt och ändå har en poäng (oavsett om jag tycker det är rätt eller inte;)) så gör det ju inget bättre av att vara arg och grinig.

Om jag känner igen mig i testandet och det. Njae. Lite kanske men inte helt. Det finns säkert någon del sanningshalt i det men det är inte klockrent jag. Inte som jag kan känna nu i alla fall. Hmm.. samma mottagning, då undrar jag ju om du sett mig eller om du vet vem jag är ändå för jag har inga minnen av att jag skrivit exakt var jag går? Men kanske har jag det, eller skrivit något som gör att andra som går där vet. Hur som, skönt att du också tycker att dom överlag är bra.

Tack för svaret och lycka till med julen.

uppfortsomfan.blogg.se

2014-12-11 @ 15:07:35

Postat av: Anonym

Edit av svaret ovan: hjärnan blir MYCKET fördummad, och då jag skrev "tom" menar jag egentligen avstängd.
Din hjärnkapacitet verkar viktig för dig, och det var när min tidigare läkare (som förvisso var en idiot i kontakten med mig) visade hur förstörd hjärnan kan bli hos anorektiker som jag började äta igen. fult knep och det fick mig inte direkt att må bättre. Jag menar en deprimerad hjärna är ju också påverkad. (Och ingen behöver tala om för mig att det är så enkelt som att bara börja äta, även om det på sätt och vis är just så "enkelt"). Men det verkar som att ditt vårdnät är så pass uppbyggt att stödet kommer finnas kvar även om du börjar äta mer normaliserat igen. Vilket är jätteviktigt för att i ditt läge kommer att äta vara sjukt mycket jobbigare än att inte äta.

2014-12-12 @ 09:51:18

Trackback