uppfortsomfan

Har du noterat att det är bra väder idag frågar psykologen när jag tagit av mig skorna, krupit ihop och kommit till ro i den mån det går när man sitter på en stol på en psykiatrisk mottagning och har tappat lusten till allt.

 

Det har jag inte. Jag har noterat att det är kallt. Att vantarna jag valde på morgonen inte riktigt orkar hålla mina fingrar varma. Det finns ingen ork att prata om något vettigt, istället rör vi oss runt ämnen som löpning, semlor, isande hällregn och mjölkens eventuella farligheter.

 

Jag åker hem. Svär och förundras över min kropp som agerar som någon form av medicinskt under. I två veckors tid har jag inte ätit någonting annat än frukt och grönsaker. Lite mjölk i te och kaffe på det. I två veckors tid har jag ätit praktiskt taget ingenting energimässigt och den mår bra. Och jag går inte ner i vikt. Jag bestämmer mig för att det behövs mer fysisk aktivitet och tar en promenad som säkert hade kunnat kallas powerwalk om man varit lagd åt det hållet. Det är jag inte så jag kallar det för promenad.

 

Sedan blir det kväll och jag är ensam hemma och jag står inte ut och allt rasar och torsdagen slutar och fredagen börjar under tiden jag ligger på en brits och får nya blå suturer av den där läkaren som alltid så väldigt ogärna vill släppa hem mig. Men jag har sällskap med mig och vill inte stanna så jag får åka hem med en bekräftelse på att min kropp mår fint. Puls och blodtryck var som det ska.

 

Hem och sova för att vakna upp till ännu en dag jag inte orkar med.