Hej
Jag äter i princip inte. Har aldrig ätit så dåligt tidigare faktiskt. Jag lämnar inte sängen utom för min 30 minuter långa promenad dagligen.
Blir jag friskare?
Psykologen sa att han såg det som livsuppehållande. Jag kan tycka att han är lite väl dramatisk. Frivillig vård är inte många snäpp bättre än tvång. Dom dubbla dörrarna är lika låsta och herr överläkare bestämmer lika mycket om när och hur jag får gå ut genom dom. Enda skillnaden är väl att dom kan slänga ut mig om jag missköter mig. Det vill säga agerar som jag som sjuk gör. Skadar mig.
Inget är på topp. Snarare är allt en djupdykning och några dagar till så kan jag nog få göra en utflykt till medicin. Än så länge håller kroppen ihop men det börjar kännas segt.
Åh. Vet inte alls vad jag ska säga. Mer än att jag önskar att det gick att ge bort positiva känslor. Typ skicka med posten. Tänker mycket på dig!
Att vara inlagd suger. Men ibland är det bättre än alternativet... Är också inlagd nu.
Hatar att känna igen mig och det är ingen tröst att säga att du inte är ensam, man är aldrig så ensam som på en avdelning. Och aldrig så utsatt. Finns det någon vårdplan?
kramar
Inga ord hjälper väl men vill ändå säga att du är en fin människa och jag vet att livet kan va förjävligt men jag tror verkligen att det kommer vända för dig. Även om det är omöjligt att se nu. Stor kram
Åh, lite som jag sist då. Inget vårdintyg så jag låg i sängen (trots evigt tjat från personalen om tidigare uppstigning) hela dagarna och grät, stirrade in i fläck på natthutschlådan eller försökte läsa. Hälsar pojkvännen på? (liten tröst, för tiden ensam är oändligt mycket längre och känns ännu längre.). Så planen på att ta dig därifrån ligger längre fram?
Det är för lätt ja. Suger bara hårt att man vet det men ändå inte låter bli..
kramar
