uppfortsomfan

I sängen, äntligen i sängen efter timmar av segdragen kamp där jag inte kan få ro nog att lägga mig ner. Jag ligger på rygg med kedjetäcket över mig, musik i öronen och ena handen har letat upp Jonathans. Jag blundar, ligger stilla. För en utomstående betraktare en fridfull syn. En nästan sovande människa.

 

Jag ligger stilla för att inte explodera. För i mig är det fullständigt kaos. Det är en pyrande vilkan av ångest. Det är ilska som jag inte kan härleda och jag vill bara springa runt och riva ner allt jag ser. Slänga saker hårt i vägen, ha sönder, slita, riva, skrika. Jag vill öppna mitt bröst med en kökskniv och släppa ut ångesten som får mig att känna så. Det känns som att om jag rör mig så sprängs jag och faller i tusen bitar. Det är som om jag är gjord av kristallglass på ytan och insidan är flytande, bubblande magma.

 

På rygg i sängen, stilla. Där ligger jag tills utmattningen tar över och jag somnar.