uppfortsomfan

Om att få nog

Hemma.

 

Fullständigt jättefärdig med det där som kallas slutenvård. Faktiskt färdig med det för all framtid. Jag gav det en chans och det blev ungefär exakt som jag anade och fruktade.

 

Alltså inte så att någon var direkt elak eller gjorde något som var felaktigt så.

 

Mest på det viset att jag sågs som osamarbetsvillig för att jag inte var ute och rörde mig på avdelningen, inte klarade av att äta och inte kunde svara på frågan om vad dom kunde göra för att hjälpa mig. Mest så att jag spenderat nästan två veckor sittandes eller liggandes i en sjukhussäng helt ensam. Utan att äta.

 

Lite så att jag inte alls kan se poängen med att vara inlagd alls. Det kunde nog inte dom heller. Planen var utskrivning imorgon. Min tilldelade kvarts uppmärksamhet och samtal som jag fått dagligen idag fick mig att åka hem idag istället. En kvart av vad jag upplevde som skuldbeläggande. En kvart när jag fick höra att det var väl kanske dags att börja försöka äta nu. Som om jag låtit bli med flit, för att jävlas, för att det är kul? Att utskrivning var planerad och att jag inte direkt blivit bättre under inläggningen. På grund av min oförmåga att samarbeta (vistas i korridoren och äta). Att det är självförvållat att jag är lite yr. Vilket jag såklart vet men som sagt, det är inte så att jag har svårt med maten för nöjes skull.

 

Så jag fick nog. Åkte till min psykologtid och sedan tillbaka till avdelningen där jag sa tack och hej.

 

Jag saknar det inte. Saknar inte en för hård säng, ensamhet, ignorans, glömda medicindelningar och timmar av totalt ingentingmörker och ångest.

 

 

Känner igen det där, jag är värdelös på att vara duktig patient. Brukade få höra just det där, att jag inte samarbetade, inte försökte, inte ville. För att jag inte ville umgås med andra patienter och inte visste vad som hjälpte mig. Tycker det är en jättekonstig inställning från deras sida, de som borde vara experter på psykisk ohälsa och veta att det inte handlar om vilja och att kunna skärpa sig. Det är verkligen inte ditt fel att du inte fick hjälp. Det är de som inte kunde hjälpa, och då bli det enklast för dem att lägga skulden på dig. Kan du har fler tider med psykologen? För du verkar ändå tycka det är bra att gå dit? Och att det kanske går att ta bort kraven på att kunna prata, utan att det räcker med att du kommer dit och får sitta där.

(jag är samma person som Minna, hade en blogg förut om anorexi men skriver inte där längre. men så att du vet vem jag är)

Suck på den så kallade "vården". Det är mediciner, mat, sömn. Inget annat. Eller jo, ett skydd från sig själv kanske. Men frisk? Nä det blir man inte av att vara inlagd. Jag undviker i möjligaste grad att prata med andra patienter och lämna mitt rum...

Att ge någon skuldkänslor låter inte som bästa taktiken.

Det gör ont att vara inlagd, särskilt när det inte hjälper utan man bara blir sämre och mår skit och inte får något stöd. Jag fick höra samma sak i två månader tills jag tröttnade och tyckte att jag mådde toppen så jag fick åka hem istället.
Jag har inte så mycket tröst att komma med, mer än att du hittills varit starkare än sjukdomarna. Du har massa chanser kvar. det är iofs ingen tröst när man mår som sämst, men det kan och "kommer" bli.
kramar

Förstår att du inte vill skaffa nya vänner åp en avdelning, det är inte därför man är där, man har oftast inte energin till det, och som du skriver så behöver man kanske inte fler vänner som mår dåligt.

Det är bra med mig. Har mina svackor såklart, med ångest och nedstämdhet, men jag bor i en ny stad och pluggar heltid. Inga ätstörningar, vilket är väldigt skönt att slippa kriga med. Går hos en psykolog som är väldigt bra.
Jag var fast i den där hopplösheten och vården så länge, så det är svårt att känna mig som andra, svårt att orka det som andra gör. Det tar tid och jag behövde hitta en väg som inte var styrd av arbetsträning och krav från myndigheter. Plugga är bra, det är rätt fritt ändå och man kan missa saker och ta igen sen.
(Om du vill får du läsa min blogg jag har nu. Men den är inte så munter, så jag vet inte om det är det du behöver. Men skriv här i så fall, den är lösenordskyddad).

Så idiotisk inställning från deras sida. Det är ju deras skyldighet att försöka plocka och lirka och hitta ett sätt att hjälpa just dig. Alla är ju så olika och alla kan inte behandlas lika. Jag förstår att du åkte hem, det hade jag också gjort!

kramar♥

Är det inte underbemaning på sådana där ställen? Eller är det brist på empati och förståelse? Tänker att personalen vill att deras rutiner och planeringar ska följas. Är det någon som avviker, inte orkar följa den där planeringen eller rutinerna så finns det inte tid till att se just den individen och varför h*n gör som h*n gör. Eller finns det tid, men att ingen helt enkelt orkar/vill bry sig?

SV: Nej, jag håller med dig. Det är svårt att förstå hur folk idag, 2014, fortfarande lever kvar i den där gammeldagsa föreställningen om att män är allt, kvinnan är bara "det andra". Hon ska alltid lyda mannen, för mannen vet bäst. Alltid, i alla lägen. Manen bestämmer och kvinnan ska bara lyda. Alltså, jag kan inte heller förstå hur man tänker då och hur man är funtad i huvudet. För mig är det så självklart att kvinnor och män har samma värde, borde ha samma lön, samma anställningsvillkor osv. Det är så uppenbart i min bok, men uppenbarligen är det inte det för samhället i stort år 2014...